Någonstans i tiden när 2010 var lite närmare i framtiden än 2000 i forntiden hörde jag Fredrik Härén säga att eventuella besökare från civilisationer bortom vårt solsystems gränser gott kunde tänkas landa i närheten av Jordens högsta byggnad. Orsaken till det är att man där finner människor med de största ambitionerna och kunskap till att realisera dem i tillräcklig mån för att synliggöra dem från en omloppsbana kring jorden.
Ifall tanken på att besökare skulle landa där något som inte kunde ha uppstått spontant genom geologiska och biologiska processer syns är det ändå mer troligt att de skulle söka civiliserat liv i skenet av artificiella ljuskällor på Jordens nattsida.
En annan, smått skrämmande tanke, är att landskapsförändringar är väldigt tydliga ur satelliters perspektiv. Skogar och odlingar syns allt oftare i mönster som vittnar om att formerna bestäms av ekonomi snarare än biologi och geografi. Vattensamlingar kommer och går utgående från människans momentana behov. ”Momentana” åtminstone i geologiskt tidsperspektiv.
Bilderna i följande sekvenser är tagna från Copernicusprojektets Sentinel-2, utvecklad av ESA. I de bilderserier som spänner över flere år är bilderna utvalda så att de ligger så nära varandra i årstid som möjligt. De band som bygger upp bilderna i detta inlägg är 8, 4 och 3. Band 8, nära infrarött, visas i rött. Det som vore rött i den verklighet vi ser med våra ögon visas i grönt, och det som vore grönt visa i blått. Det gäller dock inte gröna växande växter. De reflekterar mest i nära infrarött, men det kan vi inte se med ögonen. Satelliters sensorer ser det däremot. M.a.o. De falska färgerna visar växtligheten tydligast. I rött. Notera vattendragens randområden.
Aralsjön‘s yta minskade fortare än kartograferna på den tiden hann rita om kartorna. När vattenytan sjönk, till följd av att det vatten som skulle fylla sjön avdelades till odlingar, blev resultatet flera mindre sjöar. Viljan att restaurera sjön finns men realiteterna är hårda. Sånt syns ”från rymden”.
I Egypten odlas det i öknen. Dels med fossilt vatten och dels med vatten som ”blir över” när Nilen vill vidare nederom Assuandammen. ”Toshka Lakes” är konstgjorda sjöar som får sitt vatten genom kanaler som utgår från Nassersjön. Här sker förändringarna fort.
Efter att sjöarna anlagts har de varierat kraftigt i storlek beroende på regnmängder uppströms kring Nilen. De fem senaste ”somrarna” har de dock tilltagit i storlek.
Vattennivån i Lake Mead i Kalifornien har sjunkit dramatiskt de senaste åren. Det syns såväl från satellit som i grafik som baseras på in-situ-mätningar. Det föder hur som helst tankar man ser hur den stora dammen sinar, likt dammarna uppströms, samtidigt som anläggningarna nedströms håller sin nivå.
Bildsekvenserna ovan visar helt tydligt att människor är kapabla till att förändra landskapet i grunden. Om det då är tecken på högt stående civilisation är förhoppningsvis inte en lätt besvarad fråga. Jag kan inte låta bli att bidra med en bildsekvens över en naturlig sjö i min närhet. Sjön är så pass grund att dess yta borde förändras ifall människorna omkring samtidigt fyllde var sin kaffepanna med vatten ur sjön. Lestijärvi har en yta på 65 km² och ett medeldjup på 3,6 m. Största djupet i sjön är kring sju meter.
Syns någon förändring i sjöns yta de senaste fem somrarna?
Nej.
Eventuella paralleller till ambitionsnivå i området låter vi i detta skede bli att dra. Däremot kan vi konstatera att det växer gott, rent biologiskt, i området.
Jan är lärare i matematik, fysik och vetenskapliga tillvalsämnen på Sursik skola i Pedersöre, Finland, ESERO Finland education officer samt resursperson på skolresurs.fi. Inom rymdfysiken och astronomin stöter man ofta på frågan ”Varför?”. När fysiker frågar så menar de vanligtvis ”Hur?” och den frågan är god att peta i. Att dryfta stora frågor ger nyfikenheten näring, vilket i sin tur är en av nyckelingredienserna i många framgångsberättelser.
edugalaxen.com 