Jaxa har, med sin Hayabusa2, ”stampat upp” damm för att analysera asteroiden Ryugu. Därtill har den japanska farkosten landsatt sin Mascot på asteroidens yta. Om allt går vägen hämtas förutom information från den jordnära asteroiden också prover från dess yta. Planerna är att de ska kunna analyseras i jordiska laboratorier från och med december 2020 då Hayabusa2 återvänt från sin resa.
NASA’s OSIRIS-REx nådde i december 2018 fram till asteroiden ”Bennu”. Sonden kretsar nu kring sin asteroid för att man noga ska kunna bestämma varifrån man ska ta sina prover. De tas inte förrän under 2020. 2023 beräknas OSIRIS-REx kunna återvända till Jorden med sina prover.
Förutom de likheter som nämnts ovan har både Bennu och Ryugu omloppsbanor som korsar Jordens. Deras eliptiska banor kring Solen sträcker sig som längst kring 1,4 AU från Solen och just under en AU när de befinner sig närmast Solen. Varje gång de ska in och ut ur den ellips som beskriver Jordens omloppsbana är det bäst att det inte sker just när vi är just där i banan.
För 65 miljoner år sedan fanns inga möjligheter att vare sig veta om eller göra något åt himlakroppar som riskerar att kollidera med Jorden. Dinosaurierna blev troligen tagna på … i legan. Nu är vi däremot så långt hunna att ett test är inplanerat. Både NASA och ESA har länge planerat sätt att i god tid styra om potentiellt hotfulla asteroiders banor så att risken för att de ska kollidera med oss minimeras. ESA’s AIM och NASA’s DART gick in under gemensamt tak med namnet AIDA, Asteroid Impact Deflection Assessment.
Målet i rymdorganisationernas sikte är asteroiden Didymos med dess måne, kallad Didymoon. Själva asteroiden har en diameter kring 700 meter och dess naturliga satellit, vilken tar sig ett varv kring kring asteroiden på 12 timmar, spänner 160 meter. Avståndet mellan Didymos och Didymoon är en dryg kilometer.
Det händer (altför) ofta att visioner kolliderar med ekonomiska realiteter och projekt måste bantas. I AIDA’s fall blev det AIM som bantades till HERA. Därmed inte sagt att operationen skulle vara mindre betydelsefull.
Dr Brian May får berätta om HERA:
Hur är det då med gravitationen på Didymos? Låt oss anta att den är rund och då har en radie på 400m. Vidare kan vi för jämförelsens skull anta att asteroidens densitet motsvarar Jordens. Då är ytgravitationen på Didymos 0,000025m/s², jämfört med 9,8m/s² på Jorden. Skulle du sitta vid ett matbord placerat på Didymos och din smörgås trillade ut över bordskanten skulle du ha i runda slängar fyra minuter på dig att fånga den innan den nått asteroidytan.
Vad har det med uppdrag ”rädda Jorden” att göra?
Det är Didymoon som ska beskjutas med en projektil som vid träff beräknas ha en hastighet på 6000m/s. Månen är i och för sig stor som en pyramid i Giza, men gravitationen som håller den kring asteroiden har vi nosat på och banhastigheten är också blygsam – 20-talet centimeter i sekunden relativt Didymos. Kan smällen den får ta av DART ändra dess bana ens en liten gnutta kan det ge betydelsefulla insikter för framtida uppdrag.
Alla dessa uppdrag visar dels på att vi kan lära oss en hel del om hur vårt solsystem bildades med hjälp av informationen vi får från det som blev över, bland annat från asteroiderna. Informationen är också viktig för att vi ska kunna avstyra en potentiell katastrof i framtiden.
Förresten – Utgående från Didymoons färd kring Didymos kan vi beräkna Didymos’ massa. Men varför kan vi inte veta vad Didymoon har för massa innan expeditionerna lyckats samla in de data de är gjorda för att hämta?
Besök också gärna https://asteroidday.org/
Jan är lärare i matematik och vetenskapliga tillvalsämnen på Sursik skola i Pedersöre, Finland, Rymdambassadör för Nordic ESERO samt resursperson på skolresurs.fi. Inom rymdfysiken och astronomin stöter man ofta på frågan ”Varför?”. När fysiker frågar så menar de vanligtvis ”Hur?” och den frågan är god att peta i. Att dryfta stora frågor ger nyfikenheten näring, vilket i sin tur är en av nyckelingredienserna i framgångsberättelser
edugalaxen.com 
1 kommentar