Hur mycket okunskap kan skyllas på ett, om än aldrig så vackert, föråldrat språk?

sunrise-over-the-earth_L
Sunrise over the Earth. Bild: Qimono.

Långsamt. Försiktigt. Som om gryningen inte riktigt ville väcka dagen.
Ändå gör hon det – med en smekning.
Käraste sommargäster i skrud av fjädrar strör ett skimmer av bevingade ord som sommarfönstrets spetsgardiner välkomnar och släpper in.
Snart, mycket snart, går solen opp.

Men gör hon det? Solen? Går opp?

Så länge människan vidhöll sin geocentriska världsbild var det ju helt naturligt att se solen gå upp. Lika naturligt sågs den gå ner på kvällen. Midsommar- och midvintertiden i polartrakterna undantagna. Men den gör inte det, Solen. När morgonen gryr, för oss, vänds vår del av Jorden mot Solen. Mot kvällen försvinner den bakom horisonten eftersom vår hemplanet snurrar vidare med i stort sett samma tempo som dagen innan.

Även om Solen inte sänder sina första strålar om morgonen kan den fortfarande strö glitter i snåren. Poesin är inte heller den beroende av att bruka uttryck från vilka vi för länge sedan borde ha sprungit vidare – helt enkelt för att vår medvetenhet gjort det.

Ordet ”tidvattenkraft” används mig veterligen inte särskillt frekvent för att förgylla språket men det lever kvar eftersom spåren av den kraften syns tydligt just när det kommer till vatten. Det var rätt naturligt att kalla den kraft som orsakar rytmiskt höjande och sänkande av havens yta för ”tidvatten”. Däremot ”lyfts” inte havets yta mot himlens rand. Lika lite är gravitationen från Månen starkare här på Jorden än gravitationen från Solen. Månen töjer planeten vår mer än Solen gör det. Det är det som sker. Gravitationen mellan Jorden och Månen töjer ut Jorden en aning – även ”torra land”. Är Solen, Jorden och Månen i linje är töjningen särskillt tydlig. Hur vore det att kalla kraften för ”töjkraft”?

Även en dag fylld av längtan efter närhet tas ifrån oss.
Jorden vrider obevekligt vår torva bort från Solens ljus
Det är så den tvingar oss till vila.

 


JanJan är lärare i matematik och vetenskapliga tillvalsämnen på Sursik skola i Pedersöre, Finland, Rymdambassadör för Nordic ESERO samt resursperson på skolresurs.fi. Inom rymdfysiken och astronomin stöter man ofta på frågan ”Varför?”. När fysiker frågar så menar de vanligtvis ”Hur?” och den frågan är god att peta i. Att dryfta stora frågor ger nyfikenheten näring, vilket i sin tur är en av nyckelingredienserna i framgångsberättelser. 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s