“Mars er den røde planeten” sa faren min en gang til meg. “Se!”
Jeg tok et steg nærmere og kikket inn i det lille teleskopet. Der var den. Planeten Mars. Egentlig ganske uskarpt, en liten ball som hang der, tilsynelatende uten noen form for bevegelse. Den så ganske dødt ut, faktisk. Allikevel var det noe av det mest spennende jeg hadde sett i mitt liv. Hadde jeg tenkt på det, hadde jeg nok bare ropt ut at “den er der!”.
Jeg tenkte ikke på dét. Jeg tenkte på noe annet:
“Den er ikke rød, pappa!” sa jeg. “Hvorfor er den ikke rød? Den skal være rød, pappa!”
Når jeg tenker tilbake, tror jeg av og til at pappa skulle gjerne kunne ha gjort det jeg gjør nå: Linke til svaret.
Det må ha vært et mareritt å fortelle om dette til en liten gutt som knapt nok kunne ti stille lengre enn en pust varer. Uansett, så ble det noe annet som fikk min fulle oppmerksomhet etter hvert.
Dagen etter nemlig sto vi der, på samme sted, men litt senere på kvelden og pekte teleskopet samme vei, dvs ikke samme vei i det hele tatt.
“Hvorfor er Mars der borte i dag?” spurte jeg. Det ville ikke passe inn hodet mitt. Alle planeter sirklet rundt sola, men Mars så ut til å dra feil vei. Gjorde den det? Jeg ble usikker. Var det ikke slik at alle planeter sirklet rundt sola? Jeg husker at jeg husket hvordan noen nevnte for meg at det ikke egentlig stemte…
Anta att man inte kände till solsystemets struktur, att strukturen inte fanns ens i fantasin. De konstellationer av stjärnor vi hänvisar till idag när vi beskriver det vi ser på natthimlen är frukter av en fantasi som inte störts av städernas ljus. Det språk vi använder bygger på en världsbild betydligt mer intuitiv än den som dagens astronomer bjuder på. “Himlavalvet” finns fortfarande kvar i vårt språk, men det var just det valvet som fick ge vika när planeternas rörelser skulle förklaras.
Det var en annan tid. Tid skulle det också gå en hel del av förrän man ens kunde presentera en hypotes. Så är det ännu idag. Det räcker inte med en (1) observation för att beskriva en himlakropps rörelse. Vi rör också på oss. Dels roterar vårt rymdskepp Jorden drygt ett varv i dygnet. Dels rundar vi vår stjärna, Solen, en gång på det vi kallar år. Det går åt 88% mer tid för Mars att fullborda ett varv kring Solen. 687 jorddygn.
Från vår blåa pärla i solsystemet ses den röda Mars byta riktning två gånger var gång vi passerar. Dessa vändningar iakttog Ptolemaios och skissade upp sina epicykler., en förklaring som kom att hålla över 1400 år. Bilden nedan är långt ifrån lika vacker som Ptolemaios’. Det vackra har gett vika för en annan skönhet. Den i glädjen av att kunna lära sig mer utgående från tidigare observatörers samlade anteckningar och beräkningar.
Planeten Mars er nå der ute, og den oppfører seg akkurat som naturen (og unge meg) vil(le) at den skulle. Tenker man saken gjennom finner man rart nok ut at det faktisk betyr at Mars må se ut som om den beveger seg baklengs fra tid til annen.
Sola står i midten og planetene går i tilnærmede sirkelbaner rundt. Sitter man på en av planetene og ser opp, så må det fra tid til annen se ut som planetene går baklengs.
Skal vi være forundret over at det tok oss noen årtusener før vi skjønte hvordan dette funket?
edugalaxen.com 