Rör sig Mars inte lite märkligt?

“Mars er den røde planeten” sa faren min en gang til meg. “Se!”

Jeg tok et steg nærmere og kikket inn i det lille teleskopet. Der var den. Planeten Mars. Egentlig ganske uskarpt, en liten ball som hang der, tilsynelatende uten noen form for bevegelse. Den så ganske dødt ut, faktisk. Allikevel var det noe av det mest spennende jeg hadde sett i mitt liv. Hadde jeg tenkt på det, hadde jeg nok bare ropt ut at “den er der!”.

Jeg tenkte ikke på dét. Jeg tenkte på noe annet:

“Den er ikke rød, pappa!” sa jeg. “Hvorfor er den ikke rød? Den skal være rød, pappa!”

Når jeg tenker tilbake, tror jeg av og til at pappa skulle gjerne kunne ha gjort det jeg gjør nå: Linke til svaret.

Det må ha vært et mareritt å fortelle om dette til en liten gutt som knapt nok kunne ti stille lengre enn en pust varer. Uansett, så ble det noe annet som fikk min fulle oppmerksomhet etter hvert.

Dagen etter nemlig sto vi der, på samme sted, men litt senere på kvelden og pekte teleskopet samme vei, dvs ikke samme vei i det hele tatt.

“Hvorfor er Mars der borte i dag?” spurte jeg. Det ville ikke passe inn hodet mitt. Alle planeter sirklet rundt sola, men Mars så ut til å dra feil vei. Gjorde den det? Jeg ble usikker. Var det ikke slik at alle planeter sirklet rundt sola? Jeg husker at jeg husket hvordan noen nevnte for meg at det ikke egentlig stemte…

Mars syns tydligt närma sig Jorden för att sedan avlägsna sig åter. Samtidigt är det lätt att fascineras av denna märkvärdiga bana den till synes färdas i. Uranus beskriver under samma tid också en förflyttning ur det perspektiv vi Jordbor ser det. Men Uranus’ förflyttning är spikrak. (Mars motion 2020, av Tom Ruen)

Anta att man inte kände till solsystemets struktur, att strukturen inte fanns ens i fantasin. De konstellationer av stjärnor vi hänvisar till idag när vi beskriver det vi ser på natthimlen är frukter av en fantasi som inte störts av städernas ljus. Det språk vi använder bygger på en världsbild betydligt mer intuitiv än den som dagens astronomer bjuder på. “Himlavalvet” finns fortfarande kvar i vårt språk, men det var just det valvet som fick ge vika när planeternas rörelser skulle förklaras. 

Det var en annan tid. Tid skulle det också gå en hel del av förrän man ens kunde presentera en hypotes. Så är det ännu idag. Det räcker inte med en (1) observation för att beskriva en himlakropps rörelse. Vi rör också på oss. Dels roterar vårt rymdskepp Jorden drygt ett varv i dygnet. Dels rundar vi vår stjärna, Solen, en gång på det vi kallar år. Det går åt 88% mer tid för Mars att fullborda ett varv kring Solen. 687 jorddygn.

Från vår blåa pärla i solsystemet ses den röda Mars byta riktning två gånger var gång vi passerar. Dessa vändningar iakttog Ptolemaios och skissade upp sina epicykler., en förklaring som kom att hålla över 1400 år. Bilden nedan är långt ifrån lika vacker som Ptolemaios’. Det vackra har gett vika för en annan skönhet. Den i glädjen av att kunna lära sig mer utgående från tidigare observatörers samlade anteckningar och beräkningar.

Under hösten 2020 ser vi, om vi läser bilden uppifrån, hur vi närmar oss Mars för att sedan passera den röda planeten. Jordens hastighet relativt Solen är 30 km/s. Mars’ banhastighet är lägre. Mars bana är också längre. Här finner vi förklaringen till Mars’ till synes märkliga ”vandring” över natthimlen. Det är vi som, när vi tittar på Mars, ser den ur olika riktningar och, följaktligen, mot andra konstellationer i bakgrunden. De två röda siktlinjerna i bilden är parallella. Ytterom dem ”vidgas” perspektivet. Innanför ser vi en perspektivmässig ”snärt” som förklarar att Mars närmast ser ut att stå stilla för att sedan öka farten igen.

Planeten Mars er nå der ute, og den oppfører seg akkurat som naturen (og unge meg) vil(le) at den skulle. Tenker man saken gjennom finner man rart nok ut at det faktisk betyr at Mars må se ut som om den beveger seg baklengs fra tid til annen.

Sola står i midten og planetene går i tilnærmede sirkelbaner rundt. Sitter man på en av planetene og ser opp, så det fra tid til annen se ut som planetene går baklengs.

Skal vi være forundret over at det tok oss noen årtusener før vi skjønte hvordan dette funket?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s