Månförmörkelsen 27-28 juli 2018 var speciell. Den varade länge och Månen hade sällskap av Mars. Däremot gick det inte att från Norden se hela händelseförloppet. Den fullständiga förmörkelsen var på gång redan när Månen steg upp över horisonten så här gick vi miste om en del av upplevelsen, men – bara en del.
Vid solnedgången går jag upp på Replotbron. Ser misstroget på diset och molnen i sydost och går ner tillbaka för en kopp kaffe. Då går jag definitivt mot strömmen. En halv timme senare går jag tillbaka upp på bron, mot strömmen. Denna gång möter jag människor som fått nog av att vänta i snålblåsten och vänder hemåt tillbaka.
Från Brudarebacken, tippen som täcktes in och blev skidbacke i Delsjöområdet, Göteborg, tittar Peter Blomqvist ut mod de envisa molnen i sydost. Ett 150-tal hade tagit sig upp på backen men en tredjedel vänder ner tillbaka när den totala månförmörkelsen närmar sig sitt slut och molnen fortfarande agerar envis ridå.
Det är fortfarande gråblått jämntjockt på Replotbron när Peter meddelar att han ser Månen – bakom hela horisontens enda stora objekt: Den lokala telemasten.
Mars befinner sig just i slutet av juli närmare Jorden än den varit på 15 år. Jorden fullbordar ett varv kring Solen på drygt 365 dygn och Mars tar 687 år på sig, så de båda planeterna befinner sig sisådär vart annat år en liten tid på samma sida om Solen och då följaktligen rätt nära varandra. Däremot är inte omloppsbanorna helt runda och det är det som ger lite extra krydda denna gång.
Peter sänder några trista meddelanden om moln som jag återgäldar med liknande vaga formuleringar med hopp om att molnen inte ska förta hela Mars-inslaget i spektaklet. Sen plötsligt, två minuter över midnatt i Finland, 23:02 CET, kommer meddelandet från Brudarebacken: ”Mars är framme och på bild!”
Och visst är Mars på bild. Upplevelsen av en ytterst starkt lysande grannplanet kommer aningen på skam. Men tänker vi på att den lyser genom de moln som alldeles nyss totalt skymde Månen återupprättas upplevelsen bums. Och röd – det har Mars varit väldigt länge.
De tappra som är kvar på Brudarebacken när Peter vänder nedåt ser inte längre lika intensivt åt Månens håll. Spanandet har övergott i fest. Vackert så. Det är egentligen rätt skönt att astronomin kan ingå som ett pikant inslag i ett liv att njuta av.
Samtidigt som Peter sänder meddelandet om att både Månen och Mars är avbildade avtog strömmen av människor som vandrade nedför Replotbron. De fyra hundar och fem människor som inte nordanvinden jagat hemåt var för få för att bilda nån ”ström av människor”. Det är då som hulda hustru försiktigt pekar mot syd-sydost och säger: ”Jag ser nå’t där.” Och visst – Om man visste vad man letade efter höll den på att äntra scenen; Månen.
Månen är inte att belasta för att den inte ses lika häftigt röd kring 63°N som i Peters bilder och på de bilder NASA kablar ut i direktsäntning. Himlen är inte mörk ens mitt i natten den här årstiden och himlen är dramatiskt röd om man vänder Månen ryggen.
Bilderna i kollaget ovan och bilden av en nästan helt förmörkad Måne är helt obehandlade. Det är så som kameran registrerar omgivningen i en enda enkel exponering. Däremot blir det småningom rätt stor skillnad i hur jag uppfattar bilden och hur kameran registrerar den när Jordens kärnskugga lämnar en allt större del av Månen fri. Det blir till att ta flere exponeringar och bygga ihop en bild av dem för att fånga det jag ser.
På väg ner från bron vänder jag blicken åt andra hållet. Ovanför den lilla småbåtshamnen norr om brofästet ser jag några bleka strimmor av nattlysande moln. De är egentligen inte moln så som vi normalt bteraktar moln på himlen. De byggs upp av det som är kvar av meteorer som förångats när de kommit in i Jordens atmosfär. Var säsong har sina ögonblick som påminner oss om att vi är den del av rymden, susandes fram på ett rymdskepp med det officiella namnet Tellus. Nu börjar tiden att spana nattlysande moln här i norr och småningom är det dags att jaga nordlys.
Stort tack till Peter som redan tidigt lovade dra ut för att fånga månförmörkelse och grannplaneten Mars på bild för EduGalaxens blogg.
Jan är lärare i matematik och vetenskapliga tillvalsämnen på Sursik skola i Pedersöre, Finland, samt resursperson på skolresurs.fi. Att ta in världsrymden i klassrummet ger ofta, åtminstone, ett delsvar på frågan ”Varför?”. När fysiker frågar så menar de vanligtvis ”Hur?” och den frågan är god att peta i. Att dryfta stora frågor ger nyfikenheten näring, vilket i sin tur är en av nyckelingredienserna till framgång.
edugalaxen.com 
1 kommentar