Vådan av att fånga det man ser

Det är troligt att natthimlen fick sig lite extra uppmärksamhet mellan Valborgsmässoafton och första maj 2018. Dels var Månen full och dels syntes solsystemets största planet, Jupiter, åt samma håll just då. Det är vackert till och med i ett litet bostadsområde när fullmånen strör silver i snåren. Att göra det vackra man upplever rättvisa i bild är något vi alla någon gång brottats med.

De tre bilderna ovan är de som fått vara med och bygga upp den slutliga bilden nedan. Grunden för den slutliga bilden är tagen ur den i mitten. Då syns Jupiter med sina fyra största månar bäst. Himlen är också ungefär så blå som jag uppfattade den.

Månen uppför sig dock i de bilder som över huvudtaget visar något mer än själva Månen, på samma sätt som en lampa som kommit med på familjebilden hemma. Helt utfrätt och detaljlös förtar den också kontrasterna i den närmaste omgivningen.

I den första bilden, däremot, syns Månen fint. Det störande gulsticket är enkelt att korrigera. Sen är månen klar för visning.

Eftersom bilden per definition är tagen i motljus blir förgrunden lätt svart. I den sista bilden i raden är förgrunden mörk, men inte så mörk att alla detaljer försvinner.

Den slutliga bilden är således en kombination av tre exponeringar. Anledningen är inte att göra bilden vackrare än det var i verkligheten. Målet var att bilden något så när skulle motsvara det jag såg när jag tog den. De facto, såg jag gatan och husen ännu bättre då på natten än de syns i bilden, men i bild kunde det ha sett överdrivet ut om jag valt en ännu ljusare exponering för förgrunden.

Vad får vi då ut av att en planet syns tillsammans med fullmånen?

Det säger inget om storleksförhållandet i alla fall. Jupiters radie är ju drygt 40 gånger Månens. Däremot vet vi ju var solen är när vi håller ögonen på fullmånen. Kan vi utgående från det ana varför de som har ett litet teleskop hemma ser till att vara beredda vid kommande, klara, mörka, nätter?

Jan är lärare i matematik och vetenskapliga tillvalsämnen på Sursik skola i Pedersöre, Finland, samt resursperson på skolresurs.fi. Att ta in världsrymden i klassrummet ger ofta, åtminstone, ett delsvar på frågan ”Varför?”, en fråga som hörs rätt ofta i samband med matematikundervisningen. Att dryfta stora frågor ger nyfikenheten näring, vilket i sin tur är en av nyckelingredienserna till framgång.