Perseiderna – spåren av Swift Tuttle.

Redan samma år som Julius Caesar blir questor i Spanien fördes anteckningar över den komet som numera betecknas 109P/Swift-Tuttle. Namnet fick den efter att Lewis Swift och Horace Parnell Tuttle, oberoende av varandra, upptäckt den ”på riktigt” i juli 1862.

Perseiderna_CometSwiftTuttle_
Varje år, i mitten av augusti, passerar Jorden den plats i sin omloppsbana där kometen Swift-Tuttle drog fram och strödde partiklar efter sig. Det är de partiklarna som kommer in i Jordens atmosfär och ger upphov till det meteorregn som kallas Perseiderna. Bild: Skärmdump från meteorshowers.org/

109P/Swift-Tuttle har en omloppstid på drygt 133 år. Den senaste gången den passerade perihelium, närmast Solen i sin omloppsbana, var 1992. Eftersom dess perihelium är mindre än 1 AU är det oundvikligt att den passerar Jordens omloppsbana minst en gång per varv. Eftersom kometens egen massa saknar betydelse för den omloppsbana den följer kring Solen kan man rätt exakt kartlägga framtida passager. Det ser för tillfället tryggt ut. Risken för en framtida kollision är obefintlig. Vi får nöja oss med de lysande spår som partiklar ur kometens svans ristar på natthimlen. Bra så.

Ska man titta mot ”Perseus” för att få syn på ”Perseiderna”?

Perseus
De namnggivna, regelbundna, meteorregnen bär oftast namn utgående från den stjärnbild de ser ut att komma från. Skulle du märka ut alla ”stjärnfall” under natten mellan 12:e och 13:e augusti skulle de flesta linjer du dragit gå ihop i stjärnbilden ”Perseus”. Bild: Skärmdump från Stellarium

För att bäst kunna se de häftigaste ”stjärnfallen” lönar det sig att helt enkelt titta rakt uppåt. Dels ser man då hela himlavalvet och dels är det de som stryker genom Jordens atmosfär rakt ovanför oss som ger det mest imponerande intrycket. Enda riktigt olämpliga i detta fall är en vy, begränsad till horisonten.

Beträffande just Perseiderna i år lönar det sig att vänta till inpå småtimmarna. Månen är nästan full, men försvinner bakom horisonten efter midnatt. Sen ska vi påminna oss om att vi, på ”rymdskeppet Jorden” är på väg genom rester av svansen efter 109P/… Då lönar det sig att se framåt. Är vi på den sidan av Jorden som ”pekar” rakt framåt i färdriktningen är vi framme vid gryningen. Då ser vi endast stora bumlingar som plöjer genom atmosfären. Det är det inte fråga om nu. De flesta bitarna är sandkornsstora, men håller en hastighet på nära 60km/s relativt Jorden, och det är hastigheten som orsakar den friktion som hettar upp sandkornen tills de glöder vitt och förångas. Kompromissen är att ställa sig på meteoridsafari efter midnatt och hålla ut till gryningen. Det är tiden som gör det.

Perseiderna kan bjuda på över 100 ”stjärnfall” i timmen, men det betyder inte att du ser mer än en varje minut. Det är mörkret, klart väder och tiden du är ute som avgör.

 


JanJan är lärare i matematik och vetenskapliga tillvalsämnen på Sursik skola i Pedersöre, Finland, Rymdambassadör för Nordic ESERO samt resursperson på skolresurs.fi. Inom rymdfysiken och astronomin stöter man ofta på frågan ”Varför?”. När fysiker frågar så menar de vanligtvis ”Hur?” och den frågan är god att peta i. Att dryfta stora frågor ger nyfikenheten näring, vilket i sin tur är en av nyckelingredienserna i framgångsberättelser. 

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s