Meteorregn – observationer från balkongen

Det finns en hel del föremål som med god tur kan avsluta sin existens i en spektakulär ljusstrimma mot natthimlen. En del av dem är material som blev över när solsystemets större himlakroppar bildades. Andra är bitar av sådant som vi placerat i omloppsbana kring Jorden men som av någon orsak inte längre hålls kvar i sin bana. Givetvis finns det också stora bumlingar som kan ge oss rejäl huvudvärk men de tar vi itu med vid ett annat tillfälle.

Ett ”stjärnfall” har inget alls att göra med att någon stjärna skulle falla. Däremot kan det vara intressant att följa tanken och se om i tanken man kan bygga upp den grogrund som gav oss det ordet. Stjärnfall. Shooting star. Vad säger de begreppen om vår astronomiska kunskap nu jämfört med den kunskap man hade i en så nära gången tid att orden ännu lever väl i vårt språk av idag.

En 20 sekunder lång exponering under Perseiderna’s årliga meteorregn gav utdelning. Spruce Knob, West Virginia 13:e augusti 2015. Bild: NASA/Bill Ingalls

Hur som helst är det lika vackert att se ett glimrande streck ristas i himlavalvet oberoende av om det är en liten bit av en asteroid, ett fragment av en komet vars svans vi susar igenom, en bit av en trasig satellit eller något som inte längre kan användas på den internationella rymdstationen och därför puttats ut för att delas till atomer i Jordens atmosfär.

Hur ska då omständigheterna vara för att man ska kunna se ”stjärnfall”?

Det viktigaste är att det är mörkt. Solen bör befinna sig tillräckligt långt under horisonten. Detsamma gäller Månen om den inte är i nedan eller blott en tunn skära. Håller man sig borta från gatljus och utebelysningar ser man långt fler ”stjärnfall” än om ögat störs av andra ljuskällor.

Vartåt ska man titta?

Ofta ger man namn åt kända meteorregn utgående från vilken stjärnbild de ser ut att komma från. Det är dock bara fråga om en känd riktning i vilken meteorerna kommer in i Jordens atmosfär. I regel är det hur som helst bäst att se uppåt. (i.o.f.s. rätt loigskt). Tänk dig att du ser rakt mot Leoniderna som varje år kommer efter mitten av november. Då kommer alla ”stjärnfall” du ser att röra sig utåt från mitten av ditt synfält, men de ses inte alltid börjandes i stjärnbilden Lejonet. Ser du en meteor träda in i Jordens atmosfär just i Lejonet är den på väg i riktning rakt mot Jordens yta. Du kommer bara att se ett hastigt växande ljusfenomen som förhoppningsvis inte varar länge. (Varför det?)

Månens skära skymtar genom den tunna hinna kring Jorden som utgör vår atmosfär. Bild: Gateway to Astronaut Photography of Earth

Ta en närmare titt på bilden ovan och tänk dig ett något kommer in i atmosfären – vinkelrätt mot jordytan. Det blir ett snabbt händelseförlopp. Förhoppningsvis inte förödande för någon. Ju flackare en meteors bana är, i förhållande till jordytan, när den inträder i atmosfären, desto längre har vi möjlighet att följa den. Det är också då vi får de längsta strecken i bilderna.

När detta skrivs är det beräknat att meteorregnet toppar Pisciderna i aktivitet. Det hör inte till de stora meteorregnen och prognoserna ligger kring tio ”stjärnfall” i timmen. Vänta dock inte att du ska se en var sjätte minut. Någon regelbundenhet är inte garanterad. Den diminutiva prognosen till trots såg jag ett rejält ”stjärnfall” från vår tillfälliga balkong i Köpenhamn. Det var mer än jag såg av Perseiderna tidigare i höst. Ett försvarligt antal timmar på en balkong i stan kan ge mer än en liten stund i perfekta förhållanden.

Sen kan man ju också få syn på ”stjärnfall” utanför de regelbundna händelserna. Den stora meteoren som exploderade över Tjeljabinsk 2013 kom ju in i Jordens atmosfär helt oannonserad samtidigt som blickarna var riktade mot en annan, större och mera känd asteroid, Duende, som passerade den jorden på ett avstånd om 27700 km.

Det enda som kan sägas med säkerhet är att den som sitter i mörker och har bra uppsikt över en stjärnklar natthimmel har större chans att se ett vackert ”stjärnfall” än en som sitter och läser bloggar i väntan på det stora meteorregnet.

Är du kvar än? I så fall hoppas jag att det inte blivit mörkt ännu. 😉

Jan är lärare i matematik och vetenskapliga tillvalsämnen på Sursik skola i Pedersöre, Finland, samt resursperson på skolresurs.fi. Att ta in världsrymden i klassrummet ger ofta, åtminstone, ett delsvar på frågan ”Varför?”. När fysiker frågar så menar de vanligtvis ”Hur?” och den frågan är god att peta i. Att dryfta stora frågor ger nyfikenheten näring, vilket i sin tur är en av nyckelingredienserna till framgång.