500 ljussekunder från Solen kan vi inte annat än ta emot det vår stjärna sänder i vår riktning. Människornas ögon har under miljoner år utvecklats för att bäst uppfatta de våglängder av elektromagnetisk strålning som Solen är mest generös med.
Tidiga människor fortsatte nog sina liv rätt obrydda även om solstormar slog till även då. Däremot är den teknik vi har och använder idag känslig för elektriska och magnetiska variationer.
I månadsskiftet augusti-september 1859 noterades ovanligt mycket solfläckar. Solutbrotten var också talrika. Det var då, den första september, som den brittiske astronomen Richard Carrington observerade en enorm solflamma (fackla), följd av ett koronamassutkast riktat mot Jorden. Det var upptakten till den händelse som kommit att bära hans namn; Carrington-händelsen.
Det plasmamoln som då slets loss från Solen avverkade den 150 miljoner kilometer långa resan från Solen till Jorden på 17 timmar. Den geomagnetiska stormen som följde beredde människorna mer nöje och förundran än bekymmer. Kraftiga norrsken kunde ses av fler människor än någonsin tidigare. Ljusstyrkan i skenet berättades motsvara fullmånens sken.
Samtidigt besvärades telegrafisterna över att deras utrustning inte fungerade som vanligt. Det rapporterades om meddelanden som sändes och togs emot utan att någon strömkälla var ansluten, om telegrafister som fick stötar av sina redskap, om antända papper och gnistrande apparatur. Ändå måste vi erkänna att den tidens kommunikationsteknologi var rätt robust jämfört med den vi integrerar i livet anno 2026.
Utbrottet på Solen den 18:e januari 2026 var kraftigt, även om det vare sig träffade Jorden i sin fulla kraft eller hade samma magnitud som det Carrington dokumenterade. Det fungerar dock gott som en händelse att fördjupa sig i för att få en uppfattning om vad det handlar om.
Hela sekvensen startar kring solfläcksregion 4341 (i bilden av solfläckarna i galleriet nedan). Märk en liten likhet med skissen på den region som var källan till utbrottet 1.9.1859) med en X-klass solflamma kring 17:30 UTC. (ovan)
Det plasmamoln som då kastas ut från Solen (koronamassutkastet) kan ses på SOHO‘s LASCO C2 en halvtimme senare. Inom fyra timmar från utbrottet kan vi se att plasmamolnen når kanten i bildfältet hos LASCO C3. Bildvinkeln ger en bildradie som sträcker ut sig 21 miljoner kilometer ut från Solens mitt, halvvägs till Merkurius omloppsbana, på knappt 150 miljoner kilometers avstånd. Skulle massutkastet gått vinkelrätt mot vår siktlinje kunde vi ha beräknat hastigheten till drygt fem miljoner kilometer i timmen, eller knappt 1500 km/s. Men molnet kom ju mot oss så den initiala hastigheten var betydligt högre. (nedan)
DSCOVR, som likt SOHO, är placerad i Lagrangepunkt 1 ger oss bra observator och varningar just innan en solstorm träffar oss. ”Gamle ACE” finns också placerad i L1 och har länge försett oss med motsvarande data. Det är bättre att satelliternas livstid överlappar varandra än att vi står blinda för den sista effektiva varningen.
DSCOVR noterar stigande densitet i solvinden och stigande magnetisk aktivitet efter klockan 18 UTC (19.1). En markant träff av plasmamolnet noteras just innan kl 19. Då räknas densiteten till över 20 protoner per kubikcentimeter. Magnetfältets fluktuationer syns i diagrammet nedan.
Genast efter att DSCOVR noterat avvikelserna kan de också ses i data från Sodankylä Geophysical Observatory, SGO. Vi ser, t.ex genom att iaktta lägsta värdet hos den vertikala komponenten i magnetometrarnas utslag, att SGO’s sensorer ligger en knapp timme efter DSCOVR. Solvindens hastighet vid Lagrangepunkt 1 var då kring 480 km/s.
Men kan då solstormar ge oss verkliga problem?
Det korta svaret är ”Ja.” Något hände med SOHO 19.1.2026 som en följd av den solstorm som startade dygnet innan. Satelliter är mest utsatta. Ju längre ut desto mindre skyddas de av Jordens magnetfält. I plasma är inte elektronerna bundna till atomernas kärnor. Det är alltså frågan om elektriskt laddade partiklar. El och magnetfält är två sidor av samma sak vilket gör att de laddade partiklarna följer magnetfältslinjerna. Kommer partiklarna sen in i vår atmosfär kommer de in vid polerna, för det mesta vid polarskensovalerna. Det är alltså norrsken som är den vackraste följden av en solstorm.
Men solstormar orsakar också störningar i signalsystem och störningar i radiotrafiken. Avbrott i radiokommunikation kan ske i samband med ett rejält utbrott på Solen. En X-klass flamma, som den som noterades 18:e januari 2026 sänder ut elektromagnetisk strålning i ett stort omfång våglängder. Från röntgen och extrem ultraviolett till radiovågor. Elektromagnetisk strålning rör sig med nära 300000 km/s genom rymdens vakuum. Samtidigt som vi ”ser” utbrottet är det alltså fara för elektromagnetiska störningar över oss. Detta drabbar bara den sida av Jorden som just då är vänd mot Solen. Rätt vanliga följder är att t.ex. långdistansflyg får hålla sig strikt till ruttplanen ifall kommunikationen är bristfällig.
Signaldata, som exempelvis den vi hämtar via positionssatelliter (GPS, Galileo …), påverkas, vilket gör att behovet av reservsystem alltid ska finnas nära större flygfält.
Men tillbaka till satelliterna. De är ju idag i allra högsta grad inkluderade i vår vardag. Förutom att underlätta meteorologernas jobb med väderprognoserna, ge oss möjligheter att studera Jorden från ovan och sända fotboll i direktsändning världen över krävs de också för de exakta tidsangivelser som är en förutsättning för penningtransaktioner i ”realtid”.
Därtill har vi ju en hel del satelliter ägnade att ge den som vill uppkoppling från, i stort sett, vilken plats som helst på Jorden. I skrivande stund finns det över 10 000 operativa Starlink-satelliter i omloppsbana. De är inte bara utsatta för extrem elektromagnetisk strålning och skurar av protoner i hög hastighet. I början av 2022 förlorades närmare 40 satelliter på grund av att en solstorm värmde upp de yttre lagren i Jordens atmosfär. Det gjorde att atmosfären expanderade och följden blev att satelliterna stötte på större motstånd än beräknat i sin färd kring Jorden, tappade fart och sjönk mot än tätare atmosfär. Slutresultatet kan ha betraktats som ”stjärnfall”.
En riktigt våldsam solstorm kan också ställa till det med vår elförsörjning. Kraftverk och högspänningsledningar kan vara hårt utsatta. Långa ledande föremål uppför sig inte som planerat om laddningarna i omgivningen inte gör det.
Den 13:e mars 1989 föranledde en solstorm en kedjereaktion i La Grande elnät i Quebec, Kanada. Bit för bit kollapsade hela nätet inom 25 sekunder. Här finns en kanadensisk kronologisk sammanfattning över rymdrelaterade händelser från 1840 till nu.
Läs också Marcus Rosenlunds tankar om solstormar på svenska YLE.
Håll koll!
Vill man vara absolut uppdaterad angående solstormar gäller det att sitta med ögonen på rätt webbsida – kontinuerligt. Ett våldsamt utbrott på Solen orsakar elektromagnetiska störningar på Jorden åtta minuter senare. Händelsen varar dock en stund. Ett koronamassutkast tar däremot ofta 3-4 dagar på sig att nå Jorden.
En bra sida att skapa sig en överblick via är Space Weather Prediction Center som drivs av NOAA och NWS. Ingångssidan bjuder på grafisk presentation av de viktigaste komponenterna i rymdvädret. Därtill hittas länkar bland annat till observationer, prognoser och modelleringar.
Jag arbetar för ESERO Finland som ”education officer” samt för skolresurs.fi som resursperson.
Inom rymdfysiken och astronomin stöter man ofta på frågan ”Varför?”. När fysiker frågar så menar de vanligtvis ”Hur?” och den frågan är god att peta i. Att dryfta stora frågor ger nyfikenheten näring, vilket i sin tur är en av nyckelingredienserna i många framgångsberättelser.
Tidigare jobbade jag som lärare i bl.a. matematik, fysik och vetenskapliga tillvalsämnen i åk 7-9.
Jan Holmgård
edugalaxen.com 