Sällan hänger så mycket frågor i luften som när elever i klass två får möjlighet att ställa dem till ”rymdfarbror”. Därtill håller frågorna en nivå som vittnar om att intresset för rymden har funnits så pass länge att baskunskapen är betydande.
”Hur långt är ett ljusår?” löd öppningsfrågan. Ingen reagerade med annat än intresse. Tydligen var det väl bekant att ”ljusår” är en sträcka. Imponerande i sig.
Solen och andra stjärnor dök också upp i elevernas frågor. Både avstånds- storleks- och tidsmässigt. Det att vår egen stjärna har en ändlig livstid verkade lika klart som att den storleksmässigt kommer att växa brutalt. Att få grepp om tiden när det gäller astronomi är däremot svårt. Vi konstaterade hur som helst att ingen av lärarna i rummet – förutom den gamle i bilderna ovan – har uppnått den aktningsvärda åldern av en miljard sekunder. Och eftersom ett år är bra mycket längre än en sekund behöver vi i detta skede inte bekymra oss om det som sker med Solen miljarder år.
Satelliter, omloppsbanor och hur astronauterna kan ”sväva fritt” på den internationella rymdstationen skvalpade också omkring i havet av frågor. En Kitsat fick representera moderna CubeSat‘s och en korg med tärningar åskådliggöra hur både rymdstationen och allt ombord befinner sig i fritt fall, inte i en miljö utan gravitation.
Nu är det bara att invänta fler frågor. Det lär ha uppstått sådana under, och efter, rymdpasset på skolan. Det betyder väl att nyfikenheten har tagit ett steg framåt?
Jan är lärare i matematik och vetenskapliga tillvalsämnen på Sursik skola i Pedersöre, Finland, Rymdambassadör för Nordic ESERO samt resursperson på skolresurs.fi. Inom rymdfysiken och astronomin stöter man ofta på frågan ”Varför?”. När fysiker frågar så menar de vanligtvis ”Hur?” och den frågan är god att peta i. Att dryfta stora frågor ger nyfikenheten näring, vilket i sin tur är en av nyckelingredienserna i framgångsberättelser.
edugalaxen.com 