Kemisters krångelterminologi vs astronomers klarspråk.

WelcomeUniverseEn bok med titeln ”Welcome to the Universe” torde förtjäna sin plats bland böckerna som, på nåt sätt, definierar allmänbildningen. Den kompletta titeln är Welcome to the Universe: An Astrophysical Tour, skriven av Neil deGrasse Tyson, Michael A. Strauss och J. Richard Gott.

En passage i det första kapitlet, skrivet av Neil deGrasse Tyson, dyker envist upp i mina tankar då och då:

”I vårt yrke tenderar vi att namnge ting så som vi ser dem. Stora röda stjärnor kallar vi ”röda jättar”, små vita stjärnor kallar vi ”vita dvärgar”. När stjärnor består av neutroner kallar vi dem ”neutronstjärnor”. Stjärnor som pulserar kallar vi ”pulsarer”

Inom biologin konstruerar de långa ord på latin. Läkare skriver recept som patienterna inte kan läsa, men väl ge dem vidare till farmaceuter som som förstår det som som där står och materialiserar det i något kemiskt som vi sen förtär.

Inom biokemin har den mest populära molekylen tio stavelser; deoxiribonukleinsyra. Ändå kan vi beskriva händelsen som gav vårt kosmos dess rum, tid, materia och energi i två ord: Big Bang. Universum är svårt att greppa så som det är. Det är ingen idé att förbrylla dig vidare med svåra ord.”

Stars_n_sequence

Ok.

Egentligen visar benämningar som ”brun dvärg” och ”svart hål” bara hur få objekt vi kunnat studera och hur vi ännu bara stormtrivs med rykande färska redskap som gör det möjligt att utforska vår kosmiska omgivning. Det mest underbara med astronomin och kosmologin är att det är ”alldeles nyss” vi börjat kunna göra mer än upptäcka mönster, skapa berättelser och dikta horoskop.

Det är inte bara avstånden som är astronomiska. Kosmologiska tidsperspektiv trumfar rejält över 40 tjänsteår. Ett litet svep med en bra kikare ger dig möjligheter att se Månen en dryg sekund innan du ser den, Karlavagnen som den såg ut när farfar var ung och ljuset som lämnade Andromedagalaxen långt före Homo erectus såg Solen.

Någon gång, och någonstans, har troligen också kemisters benämningar på ämnen och föreningar varit både enkla och beskrivande. Kanske till den dag man var tvungen att reda upp i röran och skapa ett hållbart system. Ett system med benämningar som också förmedlar information om molekylers beståndsdelar, bindningar och laddningar.

Solen är en G2V-stjärna. Det säger oss att vi vet mer om den än att den är medelstor och i lämplig ålder. Med tiden kommer vi att lära oss mer, införa nya begrepp för det vi lär oss och skapa system för att kunna överblicka allt det nya. Det som kemister och biologer redan gjort.

Jag rekommenderar, för övrigt, att ni läser boken. Själv föll jag för ljudboken. Vissa avsnitt passar alldeles utmärkt att lyssna till men utförliga härledningar av ekvationer är … kräver mer koncentration. Härledningen av E=mc² är förresten en briljant avslutning på boken.

PS!

”DNA” duger gott till vardags.

DS!

 


Jan är lärare i matematik och vetenskapliga tillvalsämnen på Sursik skola i Pedersöre, Finland, Rymdambassadör för Nordic ESERO samt resursperson på skolresurs.fi. Inom rymdfysiken och astronomin stöter man ofta på frågan ”Varför?”. När fysiker frågar så menar de vanligtvis ”Hur?” och den frågan är god att peta i. Att dryfta stora frågor ger nyfikenheten näring, vilket i sin tur är en av nyckelingredienserna i framgångsberättelser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s