Solförmörkelser är rätt omvälvande upplevelser. Ljuset ändrar, skuggor ändrar karaktär, fågelsången ändrar – i den mån det finns sjungande fåglar i omgivningen – och man ser den stjärna som förser vår planet med ljus och energi skymmas av Månen en stund. Solförmörkelser har vi sisådär två gånger på tre år, men under dessa tillfällen kan den endast iakttas längs en smal sträng på Jordens yta.
Ifall ni inte bokat resa till USA 21:a juli 2017 finns det några sätt på vilka man kan följa med solförmörkelsen i alla fall; NASA har en sida med information om vad de tänker göra för att uppmärksamma händelsen. Bland annat kommer man att i realtid kunna följa med det som händer när solförmörkelsen drar fram över USA via NASA Eclipse 2017 Live.
Skulle Jorden vara större skulle vi givetvis oftare kunna avnjuta solförmörkelser. Det låter som ett löst påstående men om vi tar med våra satelliter kan vi genom deras ”ögon” se betydligt fler solförmörkelser.
Under den ringformade solförmörkelsen (annular eclipse) 26:e februari 2017 passerade månen direkt mellan Solen och Proba-2 hela tre gånger. De samlade bilderna från de händelserna finns samlade i ett videoklipp. Ringformade solförmörkelser uppstår när Månen ligger närmare det yttre läget i sin ellipsformabde bana kring Jorden. Eftersom Månen då, pga större avstånd från Jorden, inte förmår täcka hela Solen för observatörer på Jorden, syns Solen då som en ring.
NASA’s satellit Solar Dynamic Observatory, SDO, råkar kring vår och hösdagjämningen ut för irriterande frekventa solförmörkelser. Det är då oftast Jorden som kommer in mellan satelliten och Solen även om också Månen ibland orsakar avbrott i SDO’s solobservationer.
En partiell solförmörkelse kan ses i ett betydligt större område än den totala solförmörkelsen. Det illustreras i första bilden i detta blogginlägg. Under en partiell solförmörkelse kan man inte på samma sätt som under en total solförmörkelse iaktta Solens korona med de allra enklaste hjälpmedel. Men – även den mest blygsamma solförmörkelse är intressant. Och partiella förmörkelser är betydligt mer frekventa.
Händelsen, avbildad ovan, finns också presenterad i ett videoklipp där man kan se hur Månens bana böjer av i SDO’s synfält. Det är något som också kan ses från Jorden – att Månens bana inte är rät när den passerar framför Solen. Illustrationen över de följande tio solförmörkelserna ovan visar också svepande, böjda strängar där den totala solförmörkelsen kan iakttas. Varför sveper Månens skugga fram över Jordens yta på detta sätt?
Sedan 2016 har man kunnat följa med rymdvädersrapporter från DSCOVR som är placerad i omloppsbana kring Lagrangepunkt 1. Som väl är grodde idén om att satelliten skulle utrustas med en kamera vänd mot Jorden väl. Beträffande just solförmörkelser kan den kameran (epic) visa både Månen och dess skugga. Även om satellitens avstånd till Jorden inte är mer än en procent av avståndet mellan Jorden och Solen får man en hyfsad inblick i storleksförhållandet mellan Jorden och Månen.
I videon från 9:e mars 2016 syns det att en solförmörkelse är en flyktig händelse som kan iakttas endast från en smal sträng på Jordens yta. En trevlig sak med bilder från DSCOVR är att det är enkelt att gå in i galleriet och själv plocka ut de bilder man vill se. Bland annat syns de stora vädersystemen och årstidsskiftningarna bra.
Vill man se solförmörkelser finns det som väl är möjligheter att resa och, ännu enklare, att följa med händelserna via webben. En grupp forskare kommer nu, 21:a augusti, att säkerställa sig om att få ut mesta tänkbara information från solförmörkelsen och sätta sig i ett snabbt flyg och på så sätt kunna följa solförmörkelsens väg över jordytan under en längre tid.
För – som sagt – någon solförmörkelse ser vi inte från Norden förrän den 21:a juni 2039. På kvällen.
Jan är lärare i matematik, fysik och vetenskapliga tillvalsämnen på Sursik skola i Pedersöre, Finland, samt resursperson på skolresurs.fi. Att ta in världsrymden i klassrummet ger ofta, åtminstone, ett delsvar på frågan ”Varför?”, en fråga som hörs rätt ofta i samband med matematikundervisningen. Att dryfta stora frågor ger nyfikenheten näring, vilket i sin tur är en av nyckelingredienserna till framgång.
edugalaxen.com 
Det mest fantastiska är ändå den perfekta passformen. 400 gånger mindre än solen på 400 gångers avstånd. Vad är sannolikheten att det skulle ske?
Inte konstigt att vissa tror att månen är placerad här av en uråldrig utomjordisk civilisation.
Sen lever vi ju också nu i den tid när Månen är på det ”rätta” avståndet, när det kommer till solförmörkelser. Den är ju på väg bort från oss.
Dock avlägsnar sig månen i ett sådant tempo (kring 4cm i året) att det tar en miljard år innan den med den farten avlägsnat sig lika långt som skillnaden nu är mellan apoapsis och periapsis. (Supemåne och minimåne) 😉
Hur som helst är månens existens en förutsättning för Jordens utveckling så som vi känner den.
Ja, och den har räddat oss från många stora nedslag. Vissa kratrar på månen är enorma.
Det är inte bara månen som räddat oss. Dock ser vi dess kratrar tydligt med blotta ögat. I senaste inlägg på bloggen lyfte jag fram Solen och Jupiter som de stora inhömtarna av irrande asteroider och kometer.
Jag ber att få tacka för tanken och tipset. 🙂