Solen betraktades en gång i tiden som själva symbolen för det perfekta. Så pass perfekt ansågs solen vara att det i det närmaste uppfattades som en skandal när Galileo Galilei berättade om de fläckar han sett på solens yta i början av år 1611. Sedan dess har man följt med solfläckarna och dess cykler.
En solfläckscykel är omkring två gånger elva år lång. Det vill säga – medelvärdet för tiden mellan två solfläcksmaxima är elva år, men under den enorma magnetiska aktivitet som uppstår i ett solfläcksmaximums slutskede har vi också en polomkastning på solen. Solens nordpol blir den magnetiska sydpolen. I slutet av därpå följande solfläcksmaximum sker åter en polomkastning och den magnetiska nordpolen tar åter plats vid Solens nordpol. Därav två gånger elva år.
2015 publicerade NASA denna graf för solfläckscyklerna 22 och 23 samt en prognos för solfläckscykel 24. Bild: NASA/ARC/Hathaway
Så länge man fokuserar på just solfläckar är det tiden mellan två minima man räknar. Den första solfläckscykeln som för enkelhetens skull fick namnet ”1”, hade sin topp 1760. Solfläckscykel ”24” hade en andra flack topp 2014, 254 år efter toppen av solfläckscykel ”1”. Medelvärdet för den tid som förflutit mellan två toppar är således 11 år och knappt 16 dygn men solfläckscykler kan vara ner mot nio och uppemot 13 år långa.
Hur uppenbart är det förresten att man inte började räkna solfläckscyklar redan 1611?
Under den tid man gett akt på solfläckar har man också haft perioder när man konstaterat att de är få eller att de helt lyser med sin frånvaro. Det mycket omtalade Maunder-minimat under senare hälften av 1600-talet och Dalton-minimat i början av 1800-talet är sådana perioder.
Huruvida vi nu är på väg mot ett nytt Maunder Minimum är ingen fråga man bör svara på utgående från det man ser i mönstret i de senaste tre solfläckscyklerna. Grafen nedan visar ett till synes linjärt samband gällande cyklerna ”22”, ”23”, och ”24”. En liten känsla av att det inte alltid är så enkelt, är att dra grafen vidare och göra en prognos för solfläckscykel ”27”. Hur ser solen ut med ett negativt värde för antalet solfläckar?
Henrik Lundstedt, solforskare vid Svenska Institutet för Rymdfysik, intervjuades i Vetenskapsradion 16.5.2013 angående just solfläckscykel ”24”. Lyssna gärna igenom hela intervjun. Sex minuter in i intervjun beskriver han situationen alldeles lysande. Det är inte så enkelt. ”Vi är inte kapabla att förutsäga någon solfläckscykel. Det bygger på att vi ska förstå dynamon, och dynamon förstår vi inte, även om vi lärt oss mycket på senare tid.” Dynamon, som skapar magnetfältet på solen och får det att variera i en cykel.
Vi lär oss mer för var dag som går. Mänskligheten har räknat in 24 solfläckscykler och noterat några till innan man började räkna. Det är inte någon stor databas att dra slutsater ifrån. Läg därtill att vi endast de senaste åren haft rymdteleskop med vars hjälp vi kunnat studera Solen i de korta våglängder av EMR som inte når ner till jorden. NASA’s och ESA’s gemensamma solobservatorium SOHO intog sin plats i Lagrangepunkt 1 år 1996 och har sen dess försett alla intresserade med data från Solen. Det teleskopet har sett blott en (1) hel solfläckscykel. NASA’s SDO är splitternytt i sammanhanget. Vi kan därför inte se data över lång tid med hjälp av SDO, men den data teleskopet levererar är mycket bra. Det är ju ett redskap som utvecklats och utrustats med den nyaste och bästa teknik som finns tillgänglig. Bilden nedan, och filmen den länkar till, ger en inblick i sambandet mellan solfläckar och solens aktivitet.
När detta skrivs har det gått tre veckor sedan den fläckfria perioden som nämndes i början av texten tog slut. Bilden intill är tagen av SOHO första april 07:30 UTC. Flera aktiva områden är synliga på den del av Solen som vänder sig mot oss.
I början april har Solen visat rik aktivitet. Under tre dagar i rad, 1a till 3e april, hade Solen tre M-klass-utbrott. I bildkollaget nedan har vi en bild från 1:a april längst till vänster. De andra två bilderna visar samma händelse, 3e april, 14:42 UTC, i olika våglängder. 304 A (Ångström) visas i rött och 171 A i rött. De våglängderna är långt utanför det vi kan se med våra ögon. Färgerna på bilderna är alltså tillsatta för att vi ska kunna ta till oss informationen. I mångt och mycket är det sunt att tänka på bilder som information, presenterad på ett sätt som gör den enkel och skön att avläsa.
Det är av största vikt att vi utökar vår samlade kunskap om vår egen stjärna. I grund och botten inrättar vi våra liv enligt uppfattningen om att den levererar energi på precis samma vis i morgon som den gjorde igår. Hur länge det kommer att förbli så – är en he(l)t annan fråga.
Jan är lärare i matematik och vetenskapliga tillvalsämnen på Sursik skola i Pedersöre, Finland. Att ta in världsrymden i klassrummet ger ofta, åtminstone, ett delsvar på frågan ”Varför?”, en fråga som hörs rätt ofta i samband med matematikundervisningen. Att dryfta stora frågor ger nyfikenheten näring, vilket i sin tur är en av nyckelingredienserna till framgång.
edugalaxen.com 
1 kommentar