Fyra Nordiska lag deltog i European CanSat Competition 2015. Två från Danmark, ett från Norge och ett lag från Finland. Totalt deltog 16 lag i tävlingen i Santa Cruz, Portugal. Tävlingen är dock betydligt mer än det som syns under finaldagarna. Lagen har dessförinnan – förutom att de planerat, konstruerat och programmerat sin CanSat, sänt in tre rapporter från olika skeden av arbetet och därtill också haft ansvar för att folk runtomkring ska få inblick i vad de arbetat med.
Redan i den feedback lagen fick för rapporterna framgick nivån på kraven. Konkurrensen på Europanivå är hög och de som utvärderar rapporterna vet att de som fått möjligheter att ställa upp i tävlingen har kapacitet att göra ett verkligt bra arbete och ställer sina krav därefter.
I ”satellitålderns” barndom utrustades satelliterna med så mycket sensorer man kunde få in i dem vilket gjorde dem rätt allmännyttiga. Flera satelliter som är i bruk idag har nya utvecklade uppgifter med samma sensorer de hade från början. De satelliter som numera sänds ut i omloppsbana, eller ut i/(ur) solsystemet, har ofta en klar specificerad uppgift. Det var något som också poängterades i årets CanSat-tävling. Det bör finnas en klar idé bakom CanSat:en och ett klart definierat uppdrag.
Efter första dagens inledande tal och hälsningar satte 16 lag igång med att urföra de sista justeringarna och att kontrollera CanSat:en inför teknisk inspektion och flight-test. Den tekniska inspektionen gällde denna gång mest storleken på CanSat:en och dess vikt. Detta med tanke på att den skulle passa i raketen och att alla sedan – med samma laddning i raketen – skulle nå samma höjd.
Efter den tekniska inspektionen, och eventuella korrigeringar därefter, fick lagen välja ut den medlem som skulle följa med i det enmotoriga flygplan från vilket flight-testet skulle utföras. Tre CanSats per flygtur sågs dala ner mot flygfältet och lagmedlemmarna på marken.
Under fligt-testet testades i huvudsak CanSat:ens vertikala hastighet vilken bör vara mellan 8 och 11 m/s. En av orsakerna härtill är att i stort sett samma fallhastighet på de CanSats som finns i samma raket gör att de trots vinden återfinns i samma område.
Inför nästa år föreligger ett förslag om att alla dessa test bör ske med den CanSat som ska användas i tävlingen. I år kunde lagen välja om de släppte en attrapp och enbart kontrollerade fallskärmens egenskaper eller om de släppte sin riktiga CanSat med påföljande risk för reparationer. Samtidigt kunde de i det senare fallet passa på att kontrollera signalöverföringen och hållbarheten på sin CanSat.
Största delen av lagen fick ty sig till dagens andra flygsession för att få sin CanSat godkänd. Alla godkänndes dock innan solen gått ner.
Direkt efter uppskjutningen gav lagen en första kort rapport till juryn. Denna rapport berättade i huvudsak om huruvida man fått den data man förväntat sig och om man fått data under hela uppskjutningen och färden ner. De flesta lyckades få data enligt planerna.
Bilden intill ger en inblick i de krafter en CanSat kan utsättas för. Skalet höll gott och väl för en vuxen man att stå på. Dock splittrades konstruktionen i det tillfälle SpaceClub Berlin’s och SPTC’s CanSats skjöts ut ur raketen. De data Spaceclub Berlin fick fram till utskjutningen och slutet för deras CanSat visade att raketen vid tillfället fortfarande höll en hastighet om 150 m/s och att den var i vertikalt läge. Med sin idé, konstruktion och för de beräkningar och animationer de gjorde belönades de med andra pris.
Sista tävlingsdagen ägnades i sin helhet åt presentationer. Dead-line för inlämnadet av den färdiga presentationen var 09:00. Det var en hel del arbete med de rappoerterna som utgjordes under den mörka tiden av dygnet. Att den dead-linen var hård garanterade alla lag samma möjligheter till förberedelser och gjorde också att lagen bättre kunde ägna sig åt att lyssna till de andras presentationer. ”This is the day!” påpekade domarna redan i inledningen av den första sessionen. Det gäller inte bara att konstruera en fungerande CanSat. Det är synnerligen viktigt att kunna behandla de data man fått och att dra goda slutsatser därav.
Så är det också senare när dagens tävlande eventuellt fortsätter på forskningsbanan. Det är viktigt att nå ut med sina resultat.
CanSat är en projektidé att räkna med och värna om. Det är gott för de elever som ibland sticker ut i sin vardagsmiljö med sitt intresse för programmering, ingenjörsarbete och (rymd)forskning att få några dagar i en omgivning där alla runtomkring delar dessa intressen. Därtill tillför det en hel del erfarenheter att få möta de bästa i Europa och mäta sina egna färdigheter internationellt.
Naturligtvis är också detta sätt att tillbringa några sommardagar tillsammans ett socialt projekt. Vem vet i detta skede vilka av årets deltagare som sammanstrålar i än mer spännande situationer framöver.
Mer om tävlingen kan läsas på ESA’s webbsida. Mer om SG Can Science 2015 och deras väg till Europafinallen finns här.
edugalaxen.com 