Kan man tro på vetenskapen?

”Hör du, Jan… Tror du på Big Bang?”

Frågan var ställd på ett sådant sätt att det var uppenbart att frågan var både genomtänkt och angelägen. Övriga elevers reaktion visade att intresset för den kommande diskussionen var allmänt. Hur borde man som lärare reagera på en sådan fråga? Hur frågan besvaras kan faktiskt ha större betydelse än svaret i sig.

Vetenskap är precis lika upphetsande som matematiken i sig. Vill man verkligen veta hur det ligger till har den vetenskapliga metoden alldeles solklara regler om hur man går tillväga i sina ansträngningar att nå större förståelse. Innan man ens presenterar en hypotes har man klart definierat och avgränsat det kommande arbetet. Matematiken ska också fungera. Kan man ”räkna omkull” den tänkta idén har man inte ens skapat en hypotes. Den hypotes man sedan presenterar bör också vara möjlig att testa.

Här står man inför den första konflikten. Hypotesen ska inte försvaras! Resultatet av det första grovjobbet bör man faktiskt med alla tillgängliga medel pulverisera. Ny forskning omkring ger ständigt nya verktyg. Nya rön inom kvantmekaniken ger ekon i kosmologin. Håller hypotesen fortfarande för det matematiska artilleriet, står den kvar efter test i laboratoriemiljö om sådana är möjliga, och om den inte kan motbevisas trots ihärdiga försök har man ett embryo till en teori. Sen vidtar arbetet med att pejla in hur helheten fungerar. En vetenskaplig teori är alltså väl testad och ännu inte grundligt motbevisad. Den tror vi på tills den eventuellt visar sina brister och rämnar – vanligtvis efter att vår kända verklighet utvidgats. Det är tydligt att den inledande frågan är värt mer en ett svar levererat i en bisats.

Varför tvivlar i övrigt fullt förnuftiga människor på vetenskapen? Det nämns rätt ofta i föga hedrande ordalag att kring var tredje människa i USA tror att jorden är drygt sextusen år. I samma andetag nämns att de flesta forskare är överrens om att människans utsläpp av koldioxid ger oss en global uppvärmning. Ok. Det är skillnad på ”över 30%” och ”97%”. Det är också skillnad på allmänhet och forskare. Det är något som borde synas i argumentationen. Kan vi anta att 30% av amerikanarna är fler än 97% av forskarna?

Vetenskap bör per definition vara saklig. Att i en argumentation glida in i en fas där åsikter värderas är sällan fruktbart. Vill man dela sina insikter och få omvärlden att förstå bör man kunna framföra grunderna till dem. Det är föga konstruktivt att framföra vetenskapliga argument som vore de resultat av en omröstning.

”That’s funny!” lär vara något som sagts i samband med flera upptäckter – upptäckter som efter att de synats, testats och verifierats visat sig ha stor betydelse för vår samlade kunskap. Smaka på uttrycket. ”That’s funny!” Vilka associationer ger det?

Vi är födda med en nyfikenhet som troligen någon gång framkallat rädsla hos våra mödrar. Någon har säkert tagit isår något som enligt både föräldrar och medföljande skriftliga instruktioner inte borde ha plockats isär. Ivrigt har vi iakttagit en blixt under ett åskväder för att räkna sekunder och därmed bedöma avståndet. Avståndet till något som både fascinerar och skrämmer. Den vuxna människan dras fortfarande till sådant som både skrämmer och fascinerar. Vulkanutbrott, jordbävningar, epidemier etc. Varför vill då så få lära sig mer därom? Vad är det som gör att läkarvetenskapen blir en motpol till människors hälsa? När blir viljan att försvara av den egna åsikten starkare än viljan att förstå?

Det händer att nyckeln till en mordgåta står att finna hos offret. Kan det vara så att den vetenskapliga debatten och att de sätt på vilka vetenskapliga rön framförs är en del av orsaken till att tilltron till vetenskapen naggas i kanterna? Har vi tillåtit oss fascineras så mycket av nya delsvar att vi glömmer de frågor som ledde oss fram till dem och framför allt de frågor som bör leda oss vidare?

I så fall är det en risk att vi stagnerar.

Åter till frågan som ställdes i rubriken. Vetenskap är att söka svar – att ta avstamp i det man vet för att noggrannt och systematiskt lära sig nytt eller ompröva befintliga uppfattningar. Naturvetenskapens lagar har vi inte hittat på. De har vi hittat! Edwin Hubble kom genom att studera galaxer fram till att rödförskjutningen ökar linjärt med avståndet till galaxerna. Insatserna i den forskningen ledde fram till Hubble’s lag. Beträffande avstånden till galaxerna hade Hubble fel – med en faktor på sju – men lagen, själva principen, har visat sig hålla! Lagen visar att vårt universum utvidgas. Ljuset från en mer avlägsen galax är förskjutet mot längre våglängder, rödare ljus, vilket visar att avståndet till den ökar snabbare än en galax som är närmare oss. Med andra ord kan vi se vårt universum utvidgas – en av grundbultarna i teorin om Big Bang. Ett citat från wikipedia visar forskarens själ:

”Hubble tog det dock inte för givet att rödförskjutningen berodde på en sådan rörelse, utan förblev öppen för alternativa förklaringar.”