Vi i norr står inför den mörkare årstiden. Den med gnistrande stjärnhimmel eller norrsken. En önskan åt gången alltså. Det är och förblir svårt att se ljussvaga och diffusa element på natthimlen om man har ”gröna gardiner” i vägen. Men eftersom den innevarande solfläckscykeln passerat perioden med den största solaktiviteten kan vi inrikta oss på att njuta av stjärnor, av vintergatan och låta tanken flyga för att påminna oss om vår litenhet i allt det stora.
Vi låter Orion föra oss mot insikten att natten inte är åt samma galaktiska håll hela året runt. Stjärnhimlen har sina årstider.
Kring höstdagjämningen kan man se Orion mellan öster och söder från småtimmarna till gryningen. Här ser vi Orion i söder kring klockan sju på morgonen. Samma tid gäller också om man står i Stockholm och tittar, men då befinner sig Orion högre upp på himlen.
Kring vintersolståndet befinner sig Orion i söder kring midnatt. Det betyder att den konstellationen och allt annat som befinner sig åt det hållet på stjärnhimlen inbjuder till observationer från kväll till morgon.
Nu är det gott att gotta sig i tidsperspektiv. Längre än människor fört anteckningar har stjärnbilden Orion sett hyfsat lika ut. Vi ser samma ”stor krigare” vandra från öster till väster som redan Ptolemaios antecknade bland 47 andra konstelationer för omkring 2000 år sedan.
Kring midvintersolstånd 2026 kan vi också iaktta Månen i samma riktning. Visst rör sig också Månen från öster till väster under nattens timmar. Men för vi anteckningar, t.ex genom att ta en bild vid samma tid varje kväll, eller förlitar oss på god lagringsförmåga i observationsminnet kan vi se att Månen de facto rör sig åt andra hållet.
Även om vi vet att det är Jordens rotation som får oss att se stjärnorna vandra över himlavalvet kan det vara bra att se ut mot universum så pass länge att det vi vet går in. Och Månen – den roterar kring Jorden.
En uptäckt vi alla gjort, kommer att göra, eller bäggedera är att det kan vara svårt att orientera sig på natthimlen ifall man befinner sig långt borta från ljusföroreningarna. I bebyggda trakter ser man bara de mest ljusstarka stjärnorna, och då är det lätt att orientera sig. Är det riktigt mörkt ser man tiotals gånger så många stjärnor och till och med Orion kan försvinna i vimlet en stund.
Kring vårdagjämningen ska vi vara ute i skymningen för att få syn på Orion i söder. Vi har avverkat tre fjärdedelar av ett år och sett hur Orion setts mot söder i gryningen på hösten, kring midnatt under vinterns mörkaste tid och i skymningen under våren. Att klockslagen inte är 18, 00, 06 och 12 beror på att sommarsolståndet och höstdagjämningen infaller under den tid vi har sommartid. Just klockslagen är mänskliga påfund. Jordens rörelse kring Solen är mycket rytmsäker. Så är också vår färd kring Vintergatans centrum men det kommer människor inte att märka nåt av. Därtill är vår tid för kort.
Det vore fantastiskt att få se en solförmörkelse kring junisolståndet. Då skulle man tydligt kunna se Orion rakt i söder – under Solen. Riktningsmässigt alltså.
Att Solen i detta fall står rakt i söder halv två på eftermiddagen i stället för klockan 12:00 beror på att a) jag befinner mig i västra kanten av den zontid vi tillämpar i Finland, och b) vi har ställt våra klockor enligt överenskommen sommartid.
edugalaxen.com 