Stjärnhimlens årstider

Har du noterat att stjärnhimlen inte ser likadan ut på hösten som på våren? Den iakttagelsen är helt korrekt. Du ser helt enkelt åt ett annat håll nu när höstkvällarna blir mörka än du såg i våras. Natt, har vi när den sida av Jorden vi bor på är vänd bort från Solen. Det gör att vi under loppet av ett år har möjligheter att se åt så gott som alla håll ifall vi befinner oss nära ekvatorn.

Solsystemet_Vintergatan
Det plan som bildas av vårt solsystem ligger kring 60° mot det plan som bildas av vår hemgalax. Befinner man sig tillräckligt långt söderut för att ha mörka sommarnätter är det just då, under sommaren, som man har bäst uppsikt över Vintergatans centrum.

 

Närmare polerna är situationen något annorlunda. I Norden har vi goda observationsmöjligheter när det gäller den del av stjärnhimlen som kan ses från norra halvklotet. Däremot kan vi aldrig se exempelvis vår närmaste stjärna, Solen undantagen, Alfa Centauri, som bara kan ses från södra halvklotet. Det var också en av grundtankarna till att Europeiska Södra Observatoriet, ESO, byggdes i Chile.

Comet_Hale-Bopp_over_Pyramids_at_Giza_1997_copyright_John-Goldsmith_1280
Månen, stjärnbilden ”oxen”, plejaderna, och Perseus fulländar bilden av kometen Hale-Bopp över pyramiderna i Giza, 1997. Bild: John Goldsmith

Stjärnornas rörelser över himlen var tidigt den kalender som berättade om årstiders skiftningar. Astronomins historia går hand i hand med människans historia. De tider livet varit beroende av att vara förberedd när hjordar med tilltänkta bytesdjur började sina årstidsvandringar och när det var viktigt att veta när tiden för sådd skulle infalla var det helt naturligt att se årets tider i den stora kalendern ovanför.

I dagens värld finns det alldeles tillräckligt med kalendrar för att vi ska klara oss utan den astronomiska. Däremot är det hälsosamt att då och då stanna upp och påminna oss om att vi bor på en liten planet i ett väldigt stort universum. Det går faktiskt att lägga sig ner i gräset, långt borta från artificiella ljuskällor, och tänka sig att man flyger – med jordklotet på ryggen.

Polstjaernan
Jordens axel står (nästan) i linje med Polstjärnan. I en bild som denna, där kameran stått stilla med öppen slutare, ses stjärnorna dra bågar kring stjärnhimlens nordpol. Polstjärnan är den stjärna som är närmast polen.

Även om vi från Norden hela tiden, förutsatt att det är tillräckligt mörkt omkring oss, kan se Polstjärnan, givetvis rakt i norr, och en hel del stjärnbilder i dess närhet, finns det områden vi kan se på hösten men inte på våren. Naturligtvis gäller även det omvända.

Stjärnhimlens starkast lysande stjärna, Sirius, stryker under höstens förmiddagar fram just över horisonten i söder, sett från Norden. Dess osynlighet då beror helt enkelt på att den under de mörka timmarna befinner sig under horisonten. Under vintern syns Sirius på natthimlen, lågt över horisonten i söder. Mot vårkanten igen begränsas Sirius’ tid i rampljuset – då av eftermiddagssolen.

Vår egen galax, Vintergatan, syns bäst i höstmörkret.  För att kunna njuta av dess prakt bör man befinna sig långt från ljuskällor som oftast omger den så kallade civilisationen. Snön inverkar också menligt på möjligheten att se ljussvaga objekt, såsom galaxer och nebulosor. Det är inte bara den snöfria höstens kompakta mörker som underlättar observationer av Vintergatan och Andromedagalaxen, den enda främmande galax vi från norra halvklotet kan se med blotta ögat. De befinner sig också som högst på himlen under hösten. Av den orsaken har astronomiföreningen i Finland, URSA, utannonserat en kampanj för att uppmärksamma människor på Vintergatans prakt hösten 2017. Mer om den på svenska här. Likaså .

September
Kvällshimlen i nord-väst i höstdagjämningstid, så som den ser ut från 63°N. Pilen visar Polstjärnans position. Notera stjärnbilden ”Lilla Björnen”, i vars ”svansspets” Polstjärnan finns. Nedan om den syns ”Karlavagnen” som är en del av ”Stora Björnen” Bilden är en skärmdump från Stellarium.

Bilden ovan visar stjärnhimlen i nord-väst en septemberkväll. Bilden nedan visar samma område på himlen, samma tid på dygnet. Det som skiljer är årstiden. Vi befinner oss på andra sidan om Solen och ser därför åt andra hållet i världsrymden, även om vi med blotta ögat bara ser en försvinnande liten del av vår egen galax.

mars
I marskvällen håller Polstjärnan sin position men ”Lilla Björnen” har vänt på sig. Nu syns Cassiopeja och Andromeda på himlen i nord-väst. Skärmdump, Stellarium.

Andromedagalaxen är inte helt enkel att hitta. Det att den ibland syns rakt ovanför den stora granen på andra sidan sjön hjälper föga. Däremot ändrar inte konstellationers och stjärnbilders utseende under årets skiftningar. Därför kan det gott löna sig att lära sig några stjärnblder och att orientera sig på stjärnhimlen utgående från dem. M31, galaxen som fått sitt namn, Andromedagalaxen, av att den återfinns i stjärnbilden Andromeda, finns på minst 2½ miljoner ljusårs avstånd från oss. Med andra ord ser vi 2½ miljoner år tillbaka i tiden när vi ser på den. Låt tanken flyga och tänk att där kanske nån står i detta nu och tittar på Vintergatan, så som den såg ut för rätt länge sen.

Aarstider
Bilden till vänster visar stjärnhimlen kvällstid i september och bilden till höger hur kvällshimlen ser ut i mars. Polstjärnan är markerad något norrut från bildens / stjärnhimlens mitt. Notera att Vintergatan löper rätt över kvällshimlen under hösten. Notera Vegas och Capellas placering i de olika bilderna. Källa: Stellarium

För att vi ska kunna prata om en astronomisk natt bör solen sjunka minst 18 grader under horisonten. Vi har inte långt mer än tiden mellan höst- och vårdagjämningen som den infinner sig i nån större utsträckning allra längst norrut i Norden. I södra Norden (!) däremot är det bara under maj till slutet av juli som det är totalt brist på astronomiskt mörker. Förutsatt att man hittar en plats dit inte människors ljus når.

Upplevelsen av att från en mörk plats se på en glimrande stjärnhimmel och känna sig liten är helt berättigad i sig. Vill man dock veta vad man ser på finns det en hel rad med goda applikationer för alla former av handdatorer att tillgå. Flera av dem är dessutom anpassade så att om du håller skärmen uppåtvänd och ser ner på den fungerar appen som ett bilduppslagsverk i tid och rum. Om du däremot lyfter skärmen och håller den ovanför dig och vinklar den nedåt ser du en grafisk bild av det du borde kunna se på himlen just då i den riktning du håller skärmen. Kom bara ihåg att varje blick på skärmen hämmar ditt mörkerseende några minuter framåt.

Förresten – Varför var noggranna klockor av så stor betydelse förr när man navigerade efter solen och stjärnorna?

1024px-Lunars-star-map
Grafik: Michael Daly, via Wikimedia Commons

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s