Om (eller vågar vi fortfarande skriva ”När” om det ska gälla generellt) vi på norra halvklotet iakttar Månens rörelse, ser vi den, likt Solen, vandra sin tysta ban från öster, via söder, mot väster. Är det då Månens rörelse vi ser eller är det så som det ser ut när vi följer med när Jorden roterar.
Hur ser Månens omloppsbana kring Solen ut?
Själva definitionen på en måne är att den ska ligga i omloppsbana kring en planet. Vår Måne är en måne. Valet att skriva Måne med inledande versal när det gäller vår måne är dels för att skilja den från andra månar, kring andra planeter. Därtill fick Månen sitt namn innan man hade kunskap nog att definiera begreppet måne. Det kan därmed klassas som ett egennamn.
Hur som helst har vi sedan Kopernikus lanserade den heliocentriska världsbilden, och Galileo förbättrat teleskopet till den grad att han optiskt kunde bekräfta den, haft nog på fötterna för att se på systemet Jorden-Månen utifrån.
Ger oss då bilden ovan svar på vår ursprungliga fråga?
Nej, men vi får vår första ledtråd. Egentligen visar den bara att vi ska tänka lugnt, systematiskt och ge tanken tid. Ingen dålig ledtråd.
Skulle någon ta en bild av Månen drygt 27 dygn senare än första bilden i serien ovan skulle Månen å nyo synas ovan Orion. Dock något mindre full. Det tar 29½ dygn för Månen att återuppträda i samma fas. Från vårt fönster uppfattar vi Månens omloppstid kring Jorden så lång. Som tiden mellan två tillfällen av fullmåne. I stort sett en månad. Selvfølgelig.
Om vi då, ett normalt år, ser Månen full tolv gånger; Hur många varv kring Jorden har den då fullgjort under året? Avrunda till hela varv.
Hur fort färdas systemet Jorden-Månen i sin bana kring Solen. Jordens banradie är 150 milj km. Omloppsbanan är en ellips, men i Jordens fall – i stort sett rund. Dividerar vi omkretsen (P) med omloppstiden (T) får vi banhastigheten 30 km/s. Jorden färdas en sträcka, relativt Solen, som motsvarar Jordens ekvatorialradie på drygt 3½ minuter. Sträckan som motsvarar Månens banradie, avståndet från Jordens till Månens respektiva masscentrum, avverkas på drygt 3½h. Med andra ord skulle tiden från att vi ser en avtagande halvmåne tills dess Månen är i nedan ta – drygt 3½ timmar.
Skulle inte Månen kontinuerligt röra sig huvudsakligen i samma riktning som Jorden, skulle Tiden mellan avtagande halvmåne och växande halvmåne gå ruskigt mycket fortare än tiden mellan växande halvmåne och avtagande halvmåne.
Låt oss då tänka oss att Månen, efter att den passerat oss i ytterkurva från Solen sett och ses från Jorden som avtagande fullmåne, stanna upp relativt Solen och bara dra sig undan när Jorden kommer susande. Då skulle vi se en växande halvmåne drygt sju timmar efter att vi såg en avtagande sådan.
Vid det här laget har vi kommit fram till att Månen hela tiden, relativt Solen, rör sig åt samma håll som Jorden. Lite långsammare än Jorden så länge den befinner sig i innerkurva (kring nedan) och lite fortare i ytterkurva (kring fullmåne). Vi kan alltså förkasta tanken med en omloppsbana med tolv ”loopar”. Både idén med just ”loopar” och antalet tolv. Vi måste påminna oss om att allt rör på sig.
Skulle Månens omloppsbana se ut som en pepparkaka, likt skissen 2:29 in i filmklippet ovan, skulle det innebära att Månen stannade till och sedan accelererade upp till en marchfart högre än 30km/s på en mycket kort tid för att inte hamna på efterkälken. Newtons andra lag säger att kraften ”F” är lika stor som massan gånger accelerationen, F=ma, där ”m” i detta fall är mer än 73 triljarder kilogram. Någon sådan kraft är inte inblandad i denna dans.
Bland skisserna överst på sidan är den nere till höger närmast verkligheten. Skulle man rita en så pass liten skiss med så grov pennskiss och hålla sig till en verklig skala skulle Månens omloppsbana kring Solen vara i sort sett rund. Men ibland måste man överdriva för att betona poängen.
Räkna gärna ”vågorna” i den skissen. Hur många varv rör sig Månen, i galaktiskt perspektiv (alltså ”utifrån” solsystemet sett) kring Jorden under den tid den senare fullföljt ett varv kring Solen?
Jag arbetar för ESERO Finland som ”education officer” samt för skolresurs.fi som resursperson.
Inom rymdfysiken och astronomin stöter man ofta på frågan ”Varför?”. När fysiker frågar så menar de vanligtvis ”Hur?” och den frågan är god att peta i. Att dryfta stora frågor ger nyfikenheten näring, vilket i sin tur är en av nyckelingredienserna i många framgångsberättelser.
Jag har tidigare jobbat som lärare i bl.a. matematik, fysik och vetenskapliga tillvalsämnen i åk 7-9.
edugalaxen.com 