1968 bär inget rosa skimmer i minnet. Pragvåren kvästes brutalt i och med Warszawapaktens invasion av Tjeckoslovakien i augusti. Relationen mellan (bl.a) USA och Sovjetunionen var allt kyligare. Vietnamkriget var i full gång. Det låg uppror i luften också inom USA’s gränser.
Mitt i allt detta hettade det på allvar till i rymdkapplöpningen, en kapplöpning där Sovjet hade poängövertag efter att ha lyckats placera en satellit i omloppsbana, Sputnik 1, och föra den första människan, Jurij Gagarin, till ”yttre rymden”.
Amerikanarna, för det var inte bara NASA, antog (med fog) att Sovjet planerade en bemannad tur runt Månen innan 1968 var till ända. Sovjetiska ”Sond 5” hade i september 1968 blivit den första rymdfarkost att runda Månen. Sond 5 var inte bemannad, men förde med sig levande organismer, bl,a, sköldpaddor. Kort sagt – Det brann i knutarna om NASA / USA / västvärlden, skulle kunna ta hem nästa set i matchen om Månen.
Frank Borman (14.3.1928-7.11.2023) kom att bli ledare för den trio som skulle vara de första människorna att runda en annan himlakropp. Han var också pådrivande när det gäller att få uppdraget utfört före någon annan nation. Insatserna var höga.
När Apollo 8 lyfte för 55 år sedan var det för första gången Saturn V lyfte med bemannad farkost. Tidsmässigt hade man ”sparat bort” en bemannad testflygning i omloppsbana kring Jorden. Månlandaren hade man heller inte med sig. I och för sig skulle man ju inte landa på Månen, men landaren utgjorde också ”livbåt” ifall något skulle gå fel.
Apollo 8 var i högsta grad ett politiskt uppdrag. Man skulle ”klå ryssarna”.
Det fanns också politiskt motstånd mot att starta mot Månen just när julen stod för dörren. Ifall allt lyckades kunde ju en hälsning från rymden samla människor som aldrig förr. Å andra sidan kunde ett misslyckande fördärva den största familjehögtiden i USA för alltid. Ingen skulle efter en sådan händelse vare sig fira jul eller se på Månen utan att tänka på de hjältar som dött på vägen dit. Projektet måste helt enkelt sluta i succé.
Innan avresan, när astronauternas koncentration redan fullständigt upptogs av checklistor och nedräkningsprocedurer, ordnade president Lyndon B Johnson en fest och bjöd in Jim Lovell, William Anders och Frank Borman. Hongkong-influensan var de facto en pågående pandemi. Frank var irriterad. Läkaren avrådde. ”Who the hell does he think he is?” var presidentens kommentar angående läkarens tvekan. Till slut satt ändå astronauterna, som alltså borde ha varit i karantän, på festkonsert bland hostande och nysande människor. Med på festen var också James E. Webb, Charles Lindberg och Wernher von Braun. Vi kan anta att besättningen på Apollo 8 klassificerade tillställningen som … representation.
En rymdfarkost sköts inte riktigt så som man ser dem ”köras” i sci-fi-filmer. Bränsle finns inte i oändliga mängder och det finns alltid någon gravitation att ta hänsyn till. Apollo 8 sändes iväg 21.12.1968 kl 07:51 am EST (12:51 GMT) mot den plats där Månen skulle möta dem.
Mötet var perfekt. Men nu skulle farkosten vändas så att man kunde bromsa in. Utan inbromsning skulle farkosten ha fortsatt utan att inträda i omloppsbana kring Månen. Då hade det också blivit svårt att komma tillbaka till Jorden. På Månens baksida startade man inbromsningen. Raketmotorn brann i 4 min. 13 s, och när markkontrollen på nytt fick kontakt med Apollo 8, precis när det var beräknat, visste man att inbromsningen lyckats. För första gången cirklade en bemannad farkost kring en annan himlakropp. Tiden skrevs då 24.12.1968, kl 10 am GMT.
Nästa gång raketmotorerna skulle startas var när farkosten skulle accelereras för att slita sig loss ur omloppsbanan kring Månen. Också denna gång skulle det ske på Månens baksida, från markkontrollen sett. Även denna manöver gick helt enligt planerna. Det började verkligen luta mot att det amerikanska folket skulle kunna se på Månen och njuta av vyn även framöver.
När detta skrivs är Jim Lovell (25.3.1928 – ) och Bill Anders (17.10.1933 – ) med för att än en gång kunna iaktta den himlakropp de rundade, för 55 år sedan, under den högtid vi nu igen har framför oss. Det är lätt att bli högtidlig i detta sammanhang.
”Rocket men” erbjuder fängslande läsning, oberoende av om man är intresserad av rymdfärder, historia eller av människors funderingar över lag.
Förresten:
- Vilken fas var Månen i när Apollo 8 lyfte?
- Tänk gärna vidare
Jag arbetar för ESERO Finland som ”education officer” samt för skolresurs.fi som resursperson.
Inom rymdfysiken och astronomin stöter man ofta på frågan ”Varför?”. När fysiker frågar så menar de vanligtvis ”Hur?” och den frågan är god att peta i. Att dryfta stora frågor ger nyfikenheten näring, vilket i sin tur är en av nyckelingredienserna i många framgångsberättelser.
Jag har tidigare jobbat som lärare i bl.a. matematik, fysik och vetenskapliga tillvalsämnen i åk 7-9.
edugalaxen.com 
1 kommentar