1995 sköts den högst materiella delen i ESA‘s och NASA‘s samarbetsprojekt SOHO iväg mot Lagrangepunkt 1. Uppskjutningen var, precis som med James Webb Space Telescope 2023, så pass välbalanserad att satelliten formligen gled in i sin utsiktsplats utan att vare sig fart eller riktning behövde korrigeras i någon större grad. Detta gjorde att den aktiva tiden förlängdes med en gång. De flesta satelliter får i och för sig elenergin för sitt uppdrag via solpaneler, men den duger inte till att, vid behov, korrigera färden i omloppsbanan. När bränslet är slut är det omöjligt att styra satellitens färd och uppdraget tar slut. Det var tänkt att SOHO skulle ge oss data i tre år, men fortsättningsvis är vi betjänta av färska data från satelliten. Detta till stor del tack vare exakta beräkningar av uppskjutningen.
SOHOs placering, alltid mellan Solen och Jorden, gör att vi har ”ögon” i rymden som alltid övervakar den sida av Solen som är vänd mot oss. De bilder vi får från SOHO gör inte bara att vi kan förstå det som sker på Solen bättre och att vi kan förutse solstormar som kan leda till vackra norrsken på Jorden. SOHOs bilder ger oss också möjligheter att förutse farosituationer. Våra satelliter är i utsatt position, men en rejäl solstorm är också ett hot mot vår elektrifierade vardag.
Satelliten är utrustad med en ”sköld” som avskärmar själva Solen från spektrografen. ”Staven” som håller den fysiska skölden syns på C3-bilderna som en mörk strimma i riktning ”halv åtta”. Solen är markerad med en vit cirkel i bildens mitt.
Lasco C2, som visas i rött ovan, visar det som händer från 1,5 solrarier till 3 solradier ut från Solen. Detta ifall ett coronamassutkast går ”rakt åt sidan” från Jorden sett. Hur ser ett koronamassutkast som kommer rakt mot oss ut?
Lasco C3, som vanligtvis visas i blått, täcker från 3,5 till 30 solradier ut från Solen.
Med tanke på att Solens radie är kring 700 000 km är 30 solradier närmare halvvägs ut till Merkurius omloppsbana i detta fall.
Bilderna ovan visar ett koronamassutkast (CME) som skedde 11.5.2024. Första Det är ungefär två timmar mellan varje bild, vilket gör att man kan bilda sig en uppfattning om med vilken lägsta hastighet plasmamolnet lämnar Solen. ”Lägsta hastighet” av den anledningen att om plasmamolnet rör sig mot, eller från oss, är hastigheten högre än det vi uppskattar utgående från hur fort avståndet växer i en 2D-bild.
”Störningarna” i bilderna beror på en x-klass-fackla (X-class Solar Flare) som skedde i samband med CME’n. Energinivån i den elektromagnetiska strålningen då är extremt hög. Det är fråga om röntgen- och extremt högfrekvent strålning.
SOHO har gett oss mer än bara bilder av det som händer i Solens korona. Här ses planeterna Jupiter och Mercurius i färd med att ”mötas” i SOHO’s synfält. (Hur kan det komma sig? Alla planeter färdas ju i samma riktning kring Solen). Det är också de planeterna som utgör ”prickarna” i bilderna överst på sidan.
I bildsekvensens övre kant ser vi också plejaderna passera genom synfältet.
Förutom planeter och stjärnor har SOHO fått en hel del kometer på bild. Många är de kometer som avslutat sin färd genom att uppgå i den stjärna de kretsat kring i en tidsrymd som har ytterst lite gemensamt med människan och hennes tekniska utveckling. Via denna länk når ni SOHO’s galleri som har ett gediget bibliotek över kometer som rundat Solen, eller som uppgått i den.
Det finns också en sida för klassrummet på SOHO’s webbplats. I klassrummet finns till och med färdiga undervisningssekvenser som bara väntar på att bli nedladdade och brukade.
Jan är lärare i matematik, fysik och vetenskapliga tillvalsämnen på Sursik skola i Pedersöre, Finland, ESERO Finland education officer samt resursperson på skolresurs.fi. Inom rymdfysiken och astronomin stöter man ofta på frågan ”Varför?”. När fysiker frågar så menar de vanligtvis ”Hur?” och den frågan är god att peta i. Att dryfta stora frågor ger nyfikenheten näring, vilket i sin tur är en av nyckelingredienserna i många framgångsberättelser.
edugalaxen.com 