5:e december: Orion’s första test-tur

Rymdfarkosten Orion är tänkt att ta människor längre ut i rymden än någonsin tidigare. Det ställer naturligtvis krav som aldrig tidigare ställts på en rymdfarkost. Det i sin tur betyder att det kostar både tid och pengar. Å andra sidan tenderar ”dyra rymdäventyr” generera idéer och teknik som sedan implementeras som en naturlig del av vår vardag.

Det var den 5:e december 2014  som Orion för försa gången testades utanför atmosfären. Med tanke på att Orion utgör en av grundbultarna i Artemis-programmet var den höjd på 5800 km kapseln tog av stor betydelse. Dels fick kapseln stifta bekantskap med de infångade, laddade, partiklarna i de inre van Allen bältena och dels nådde Orion en hastighet på 8,9 km/s vid återinträdet i atmosfären, vilket var ett rejält test för kapselns värmesköldar.

Vi kan ju i detta skede påminna oss om att den forskning som ledde till kunskapen om det vi idag kallar van Allen bälten gjordes av, bland andra, Kristian Birkeland och Carl Størmer. 

van Allen bältena är också nåt som de som hävdar att Apolloexpeditionerna aldrig ägt rum tagit fasta på. ISS befinner ju sig innanför de inre bältena och ingen har efter Apollo 17 vågat sig längre ut än till Hubble-teleskopet, och det är bara vid den sydatlantiska anomalin (SAA) som någon strålning att tala om når så nära jordytan. Vissa hävdar att de strålningsskydd 60- och 70-talets astronauter var utrustade med skulle ha varit otillräckliga. 

Hur stor strålningsdos får då en astronaut som sitter på toppen av kapseln medan den färdas genom båda van Allen bältena? Astronauten inne i kapseln är ju skyddad av dess väggkonstruktion. Räkna gärna själv. Data och handledning finns här. (Det finns också en lösning på sid 2)

---