Lite beroende på hur vi definierar ”oss” kan Betelgeuse när som helst ge ”oss” ett exklusivt skådespel. En supernova. ”När som helst” betyder i detta fall ”inom hundratusen år”. Men kom ihåg att morgondagen också inträffar inom hundratusen år. Astronomi brukar i regel förknippas med nattliga observationer men en supernova på drygt 600 ljusårs avstånd kan observeras även mitt på dagen.
I bilden ses Månen, nästan full, lysa upp natten mot den nionde januari 2020. Den beräknade skenbara magnituden på Månen vid tillfället var -11,98. På Jorden uppfattades då skenet 34 så starkt som det som kom från Betelgeuse som hade en skenbar magnitud på 1,59 vid samma tidpunkt. De våldsammaste prognoserna gällande supernovan vid Betelgeuses slut, uppger att stjärnans ljus då kommer att överglänsa Månens. Låt fantasin löpa fritt en stund.
Så. Är du tillbaka från ditt besök i den framtida verkligheten? Då kan du trösta dig med att även i de blygsammaste prognoserna kommer supernovan efter Betelgeuse att ge skuggor på natten och synas tydligt även dagtid. Du behöver inte oroa dig för mulet väder. Supernovan kommer att kunna iakttas i månader. Det kan ta tre år innan skenet är tillbaka på nuvarande nivå och ytterligare tre år innan den försvinner för blotta ögat.
Många vände i slutet av januari 2017 teleskopen mot Cigarrgalaxen, M82 som med teleskop kan ses i Karlavagnen. Det var så man noterade en A-1 supernova där. Den galaxen är kring 12 miljoner ljusår från oss. Skulle vi krympa skalan så att vi hade Cigarrgalaxen på ett avstånd om 20 km vore Betelgeuse en meter bort. Det ljus som, även om det bara syns med en bra kikare, kan ses på tjugo kilometers håll bländar rätt duktigt på en meter från ansiktet.
Den senast dokumenterade supernovan i Vintergatan skedde 1604, och fick därför namnet SN1604. Bland annat Tycho Brahe och Johanner Kepler har skrivit om den. Den senares bok om astronomisk och astrologisk (!) betydelse av den ”nya” stjärnan har gett resterna av supernovan namnet ”Keplers stjärna”. Beräkningarna tyder på att den skenbara magnituden på SN1604 när den var som störst var -2,5 vilket är snäppet under det ljus som når oss från Jupiter när det är som starkast.
Jan är lärare i matematik och vetenskapliga tillvalsämnen på Sursik skola i Pedersöre, Finland, Rymdambassadör för Nordic ESERO samt resursperson på skolresurs.fi. Inom rymdfysiken och astronomin stöter man ofta på frågan ”Varför?”. När fysiker frågar så menar de vanligtvis ”Hur?” och den frågan är god att peta i. Att dryfta stora frågor ger nyfikenheten näring, vilket i sin tur är en av nyckelingredienserna i framgångsberättelser.
edugalaxen.com 
1 kommentar