Det våras i Norden. Samtidigt som körsbärsträden i Kungsträdgården i Stockholm lyser rosa släpper isen sitt grepp längre upp i Botniska Viken. Det är lika fascinerande varje år. Dels att se årstidsväxlingen och dels att lyssna till diskussionerna kring hur det varit förr om åren.
Bilderna ovan är tagna från någondera av ESA’s två satelliter Sentinel-2 (A eller B). De ger en liten hint om hur svårt det kan vara att säga något om klimatet baserat på bara några få år och på data från endast ett litet område. Man kunde ju på basen av bilderna från 2016-2018 hävda att isen ligger allt längre för varje år som går.
Vi flyttar oss söderöver, till Åland och Mariehamn och jämför 19:e april 2018 med 16:e april 2019. Också här var 2018 en kall vår. Isen låg delvis kvar i Lumparn ännu genast efter mitten av april 2018. Gå gärna själv in och se dig omkring med hjälp av Sentinel Hub Playground.
Åländska våren är betydligt försiktigare i sin framfart jämfört med hur våren får marken att grönska och blomma på bara en kort tid med sol och värme inne på fastlandet. Närheten till havet gör omslag från en årstid till en annan mer lugn och sansad.
Sydöstra Skåne uppvisar också stora skillnader mellan april åren 2018 och 2019. Just de band, 8, 4 och 3 som används här visar tydligt hur odlingssäsongerna kommer igång. Ju mer rött det syns i bilden desto mer är växtligheten på gång. Växter som växer reflekterar just de nyanser som ligger strax utanför det vi kan uppfatta med våra ögon. Skulle vi kunna uppfatta våglängder kring 842 nm vore det den färgen växterna skulle ha också i vår visuella uppfattning.
Lägg märke till mönstret av åkrar där fotosyntesen är i full gång.
Trakten kring är alltid spännande. Strukturerna som syns väster om huvudstaden väcker geologiska tankar till liv. Att Glommas utlopp i Øyeren utnämnts till naturreservat förvånar ingen som ser ens en satellitbild av området. I väster syns Steinsfjorden ligga istäckt medan Nordfjorden, nordvästligaste delen av Tyrifjorden, intill är isfri.
Går vi mot flyttfågelströmmen ända ner till Schweiz ser vi att växtsäsongen är igång i dalarna medan snö och is härskar på högre höjd. Att färg och i satellitbilder kan variera beror till stor del på vad man vill visa eller se på. Skulle jag här ha valt en intensitet som gett växtligheten rättvisa hade snö och is varit helt utfrätt och utan detaljer. Det är ett kompromissande.
I sydvästra Tyskland ser vi närmast våren övergå i sommar just i april. På båda sidor om Rhen syns odlingarna ta fart. Övergången från fält med olika säsonggrödor till vinodlingar och skog syns tydligt i bildens västra del. Vinodlingarna i Pfaltz är så gott som heltäckande medan de öppna fälten ännu inte nått mer än ställvis grönska.
Det händer att man, utan att tänka sig för, söker data långt tillbaka i tiden. Då är det viktigt att komma ihåg att ”långt tillbaka” är ett diffust begrepp. Gällande satellitdata i sådan form att vem som helst, som tar sig tid att läsa tips och instruktioner, kan få ut önskad information betyder ”långt tillbaka” ungefär ”efter hösten 2015”. Förhoppningsvis har vi samma förmåner även i framtiden. Troligen är de tekniska möjligheterna ännu bättre då. Må även framtidens jordobservationsdata i stor utsträckning vara offentlig.
Hur mycket lugnare skulle debatterna vara om alla redan nu kunde klicka sig tillbaka i ”satellitbildstid” och se på skogar, odlingar, vattendrag och glaciärer så som de var för 50 år sedan?
Jan är lärare i matematik och vetenskapliga tillvalsämnen på Sursik skola i Pedersöre, Finland, Rymdambassadör för Nordic ESERO samt resursperson på skolresurs.fi. Inom rymdfysiken och astronomin stöter man ofta på frågan ”Varför?”. När fysiker frågar så menar de vanligtvis ”Hur?” och den frågan är god att peta i. Att dryfta stora frågor ger nyfikenheten näring, vilket i sin tur är en av nyckelingredienserna i framgångsberättelser.
edugalaxen.com 
1 kommentar