De stora linjerna – Galaxer 3/4

Oberoende av vem som ska äras för att ha uppfunnit radion, kan vi konstatera att det är en modern uppfinning. James Clerk Maxwell påvisade 1864 matematiskt att de elektromagnetiska vågorna var verkliga och 24 år senare visade Heinrich Hertz hur de kunde modifieras. Det är med andra ord föga troligt att någon som helst begriplig radiosignal utgått från planeten Jorden före 1890-talet. Nicola Tesla, som här syns demonstrera trådlös överföring av energi vid Columbia College1891, kan eventuellt ha sänt någon signal som kunnat uppfattas kring de stjärnor vi ser i Karlavagnen men det dröjer ännu 300 år innan någon eventuell civilisation på samma avstånd från oss som Polstjärnan kan lyssna till mänsklighetens första tappra försök att trådlöst sända information och underhållning omkring oss. Om sisådär 25000 år kan signalerna nå den av Vintergatans yttre gränser som är närmast oss.

Bara en liten påminnelse om storleksförhållandet mellan en galax och den del av vårt universum som över huvud taget haft någon möjlighet att höra nå’t av oss. Nu drar vi upp än större perspektiv.

Galaxerna är inte jämt utspridda i universum utan återfinns i ”hopar”. Vår Lokala Galaxhophop består av Vintergatan med sina ”satellitgalaxer” stora och lilla Magellanska molnen, Andromedagalaxen med sina ”satellitgalaaxer”, Triangelgalaxen och några tiotal  smågalaxer. Galaxhoparna är inte heller spridda hur som helst. Det finns mönster också i det stora.

14:e maj 2009 lyfte en Ariane-5 raket med två speciella satelliter ombord, rymdteleskopen Herschel och Planck. Dessa placerades i Lagrangepunkt 2 för att de skulle ha bästa tänkbara utsiktpunkt men ändå knytas till Jorden. Plancks uppgift var att så exakt som möjligt kartlägga ekot av Big Bang, den kosmiska bakgrundsstrålningen. 234 ljusa områden pockade på uppmärksamhet. Dessa områnden har egenskaper som kopplar dem tillbaka till vårt universum i en avlägsen ungdom.

Herschel undersökte sedan dessa punkter, i våglängder från infrarött till submillimeter, med högre vinkelupplösning och med högre känslighet än Planck hade möjligheter till. Data som då samlades visade på samband mellan de punkter Planck upptäckt och täta galaxhopar i vårt tidiga universum. I dessa täta områden föds stjärnor till mellan ett par hundra och så mycket som 1500 solmassor per år. Detta kan jämföras med Vintergatans födslostatistik på en (1) solmassa per år. Se gärna videon nedan eller läs mer på ESA’s webbsida.

Galaxerna följer trådarna i den kosmiska väven, och de förändras liksom de stora linjerna förändras. Vi befinner oss i ett levande föränderligt universum. Däremot är det gott att påminna sig om att ljuset vi ser från de mest avlägsna galaxerna har färdats i över 13 miljoner år innan det nått oss. Jämför det med hur långt informationen spridits med hjälp av vår teknologi. Å andra sidan; Hur stora framsteg har vi inte gjort för att kunna lära oss känna vårt universums egenskaper.

• Det skulle gå årtusenden från det att Sumererna kartlade stjärnhimlen till det att Galileo visade, för de som öppnade sig för ny kunskap, att Copernicus’ heliocentriska världsbild var verklig.
• Från det skulle det ta 300 år innan Henrietta Swan Leavitt gjorde de upptäckter som behövdes för att Edwin Hubble senare skulle kunna fastslå att det fanns fler galaxer än den vi befinner oss i.
• 1990 slog rymdteleskopet Hubble upp sina ögon och kunde ge oss en helt ny bild av vår litenhet. Röntgenteleskopet XMM började kring millenieskiftet se på hettan i vårt tidiga universum.
• Mellan 2003 och 2012 spanade GALEX med sina ögon för ultraviolett ljus in hundratusentals galaxer under 10 miljarder år av vårt universums historia.

Det accelererande tempot i utvecklingen av ny teknologi föder nya upptäckter i allt snabbare takt som driver utvecklingen av nya instrument som sedan … Ja – Är det någon som är spänd på vad vi ska få lära oss när James Webb Space Telescope väl kommer ut till sin arbetsplats?

Jan är lärare i matematik och vetenskapliga tillvalsämnen på Sursik skola i Pedersöre, Finland, samt resursperson på skolresurs.fi. Att ta in världsrymden i klassrummet ger ofta, åtminstone, ett delsvar på frågan ”Varför?”, en fråga som hörs rätt ofta i samband med matematikundervisningen. Att dryfta stora frågor ger nyfikenheten näring, vilket i sin tur är en av nyckelingredienserna till framgång.