Professor John Zarnecki hade en plan. Han och hans team skulle leverera instrument för att utforska en asteroid på djupet. Projektets namn var ”Vesta” och det röstades i demokratisk ordning ner vid ett möte hos ESA till förmån för ett annat kommande uppdrag – Cassini Huygens. NASA hade ansvar för Cassini och ESA skulle ta ansvar för en landare som fick namnet Huygens efter Christiaan Huygens som 1655 upptäckte Saturnus’ måne Titan, vilken var målet för den mätglade landaren.
Efter att ha sörjt sitt projekt Vesta en stund upptog professor Varnecki det praktiska arbetet med att utveckla mätinstrument för Huygens. Snabbt kom den dag när han befann sig i en TV-studio och skulle intervjuas i egenskap av expert på Titan. Oroligt berättade han för producenten att hans kunskaper om månen ännu var högst diminutiva, men producenten lugnade honom med att människor över lag inte visste något över huvudtaget om Saturnus’ största måne.
Nu vet alla, alla som vill veta, en hel del om Titan. Tack vare Cassini och tack vare den tre timmar och 37 minuter långa strängen av data från Huygens. I den dataströmmen saknas inte ett enda datapaket. Projektet fick radioastronomer världen över att förenade jobba för att fånga den signal, av typen telefonsignal, från Titan – tio gånger så långt bort från Solen som Jorden är.
De rundade stenarna som Huygens såg under den korta stund landaren var ”vid liv” efter själva landningen består troligtvis av vatten-is. Stenfrusen is.
Temperaturen på Titans yta håller sig nämligen kring 94 Kelvin, något över -180°C. Vid den temperaturen finns inget som får vatten-isen att sublimera. Titans täta atmosfär innehåller därför ingen vattenånga. Däremot är den, likt jordens, rik på kväve/nitrogen (N) – upp till 98,4%. De övriga 1,6% består av metan.
Den plats som Huygens landade på bär alla karakteristika för en uttorkad flodbädd. De stenfrusna klumparna av vatten-is är rundade likt stenar som ligger längs stränderna på Jorden. Mellan dem ligger mjukare material. Här är det dock inte rinnande vatten som rundat sten utan högst troligt rinnande kolväten som rundat isbitar. Vatten-is-bitar.
Vi bör påminna oss om att Cassini fortsatte sin resa kring Saturnus och dess månar, även Titan, länge efter att Huygens avslutat sitt uppdrag. Cassini upptäckte också områden som liknar Jordens vattendrag kring Titans poler. Detta föranledde kommentaren om att ”Vi landade på rätt ställe, men vid fel tidpunkt”.
Videoklippet nedan följer Huygens mot Titans yta. En sekund i klippet motsvarar Huygens färd under 40 sekunder.
Oberoende av huruvida vi skulle ha lärt oss mer av att plumsa ner i vätska var landningen en succé. En landning där man räknar tiden för signaler tur-retur i timmar ger inga möjligheter till beslut som fattas in-situ. När signalerna från själva landningen mottogs hade Huygens för länge sedan lagt sig till ro. Journalisterna hade inte gjort det samma. De ville ha besked – och John Zarnacki ville ge dem nåt att relatera till. Något som beskrev själva landningen. Det som då fanns till hands var en graf.
Det var då som någon i teamet kom upp med ”Vi landade i Creme Brulé”. Det som visas i grafen är 0,012 sekunder när Huygens slår i något som är hårt och krispigt och genast därefter sjunker in i något som är betydligt mjukare. Beskrivningen vann journalistenas hjärtan.
Direkt efter den första presskonferensen efter Huygens landning uttalades en önskan om att göra ett nytt besök på Titan. Den dittills hyfsat anonyma månen hade väckt berättigad nyfikenhet hos alla inblandade.
Ifall din nyfikenhet har väckts vad solsystemets månar beträffar finns det en MOOC på Open University (UK) vars namn kort och gott är ”Moons”. Kursen ger både en generell överblick över månar och lyfter fram några speciella månar som exempel. Det är väl spenderade timmar.
Vad kan då alla dessa månars egenskaper lära oss om kroppar i vårt solsystem – och också i andra stjärnsystem? Bland annat står det ställt utom allt tvivel att en himlakropp inte alltid är en fast klump vars sannolikhet att husera liv kan reduceras till hur väl den ryms in i den ”beboeliga zoonen”. Jämför exempelvis Titan och Triton. Den senare har en yttemperatur på blott 38 Kelvin, -235ºC. Hur kan då Tritons yta vara så pass jämn som den är? Och Vad kan skapa de moln som Voyager 2 tog bild av när sonden passerade Neptunus’ största måne?
Jan är lärare i matematik, fysik och vetenskapliga tillvalsämnen på Sursik skola i Pedersöre, Finland, samt resursperson på skolresurs.fi. Att ta in världsrymden i klassrummet ger ofta, åtminstone, ett delsvar på frågan ”Varför?”, en fråga som hörs rätt ofta i samband med matematikundervisningen. Att dryfta stora frågor ger nyfikenheten näring, vilket i sin tur är en av nyckelingredienserna till framgång.
edugalaxen.com 