När detta skrivs är det femte dagen in på Artemis färd runt Månen. Den 6:e april 2026 kl 03:03 UTC utfördes en ”outbound correction burn” på 17½ sekund för att korrigera kursen. Nu ligger kursen rätt och besättningen och personalen i Houston kan se fram emot Artemis II:s höjdpunkt – rundningen av Månen.
När John W. Young och Charles Duke lämnade Månens yta den 14.12.1972 kl 22:54:37 UTC för att förenas med Stuart Roosa i kommandomodulen hade Apollo 17 ”bara” hemresan kvar. Få anade då att det skulle ta drygt 53 år till nästa gång en människa skulle få se Jorden stiga upp över Månens horisont.
Men samtidigt när påsken övergår i vardag i Norden händer det. Artemis II når sin höjdpunkt.
- 6.4 kl 22:44 UTC (7.4, 0:44 CET) beräknas kommunikationen mellan astronauterna och Jorden brytas när kapseln går in bakom Månen från Jorden sett.
- 6.4 kl 23:07 UTC (7.4 01:07 CET) kommer besättningen nå längre bort från Jorden än någon människa varit tidigare. De kommer då att befinna sig 406 772 km från Jordens centrum.
- 6.4 kl 23:25 UTC kommer de att se Jorden stiga upp över Månens horisont. Samtidigt bör kontakten mellan besättningen och kommandot på Jorden återupprättas.
- 7.4. kl 00:35 – 01:32 (02:35-03:32 CET) kommer de att uppleva en solförmörkelse i och med att de då befinner sig i Månens skugga.
Människor har sett Månens baksida förr. Under den första turen kring Månen, med Apollo 8, var spänningen stor när man för första gången skulle utföra en inbromsning av en farkost bortom Månen. En inbromsning, likt övriga kurskorrigeringar, sker med raketmotorer när man vistas i rymden. Skulle inbromsningen misslyckas, skulle Frank Borman, Jim Lovell och Bill Anders fortsatt sin resa ut i världsrymden. Skulle inbromsningen ha varit för kraftig, skulle risken för en än kraftigare inbromsning i kontakt med Månens yta varit högst reell.
Innan Apollo 8 lämnade Månen för returresan hade 10 varv kring Månen fullbordats.
Apollo 10 var en sk ”dress rehearsal” för månlandningen under följande expeditioner. Då fullbordades 31 varv kring Månen. Månlandaren fullbordade fyra varv kring Månen, mindre än 15 över ytan som närmast, under tiden den var separerad från kommandomodulen. Det var så långt man kunde förbereda sig för en landsättning på vår närmaste himlakropp.
Michael Collins, han som skötte commandomodulen när Neil Armstrong och Buzz Aldrin satte de första fotavtrycken på Månen, fullbordade 30 varv i omloppsbana kring Månen under Apollo 11. Den rymdkapplöpning som då avgjordes hade en komponent som trots att den sällan är omtalad kunde ha varit rätt dramatisk. Sovjetunionens obemannade farkost Luna 15 kraschade ett hundratal kilometer från den plats de första två människorna på månen höll på att förbereda sig för att ta sig bort och docka med kommandomodulen inför returresan.
Under Apollo 12 fullbordades 44 varv kring Månen.
Apollo 13 höll på att gå riktigt åt skogen den 13:e (!) april 1970. ”Okay, Houston, we’ve had a problem here.” Efter en explosion försvann innehållet i en syretank på direkten och resterande syre läckte sakta men säkert ut i rymden. Blott två dygn in i uppdraget var man fortfarande på väg mot Månen men man konstaterade att den bästa resan hem gick runt resans mål. Det blev ingen landning men ett halvt varv kring Månen. Under turen, med allt som inte var absolut nödvändingt nedstängt, fick Jim Lovell bruk för den navigation efter stjärnorna han övat på under Apollo-8.
Under Apollo 14 fullbordades 40 varv kring Månen, Apollo 15 kan stoltsera med 74 varv och Apollo 16 stod för 62 varv.
Apollo 17 var ett stort och lyckat uppdrag med tre vandringar, vardera på över sju timmar, på Månens yta. Därtill kan den längsta turen med bemannat fordon på främmande himlakropp, 19 km, tillskrivas Apollo 17. Förutom detta bokfördes 75 fullbordade varv i omloppsbana kring Månen.
Detta till trots hade de stora massorna tappat intresset för turerna till Månen. Det huvudsakliga uppdraget, att klå ryssarna, var dessutom fullbordat. Man hade visat vad man kunde och något större vetenskapligt mål hade aldrig utmejslats.
När Apollo 17 nådde Stilla havets yta skulle det som inleddes i Stillhetens hav förbli stilla i över 50 år. Snart kanske vi återvänder till Månen med större planer.
Jag arbetar för ESERO Finland som ”education officer” samt för skolresurs.fi som resursperson.
Inom rymdfysiken och astronomin stöter man ofta på frågan ”Varför?”. När fysiker frågar så menar de vanligtvis ”Hur?” och den frågan är god att peta i. Att dryfta stora frågor ger nyfikenheten näring, vilket i sin tur är en av nyckelingredienserna i många framgångsberättelser.
Tidigare jobbade jag som lärare i bl.a. matematik, fysik och vetenskapliga tillvalsämnen i åk 7-9.
Jan Holmgård
edugalaxen.com 
