Den som ser bättre har ett övertag. Dimma och rök som lagt sig över slagfält har starkt påverkat utången av väpnade drabbningar i historien. Sikten försämras för alla men förlusten är störst för den som i klart väder har den bästa synen och tillgång till bäst kommunikation.
Ryssland kan skjuta sönder satelliter i LEO. Det har de redan bevisat. Även Kina, Indien och USA har skjutit sönder satelliter. Även om det har varit frågan om ”egna” satelliter vid tidigare test har omvärldens kritik varit stark. Redan en bit färg som lossnat från en satellit och susar omkring med åtta kilometer i sekunden kan ställa till med oreda. För att hållas kvar i LEO krävs en banhastighet på knappa åtta kilometer i sekunden. Minskar farten ökar gravitationens grepp och föremålet dras närmare Jorden. Förhoppningsvis gör friktionen mot atmosfärens partiklar sitt och föremålets beståndsdelar fördelas så pass fint att ingen av oss ser mer än en strimma av ljus mot natthimlen.
Men – Alla föremål i LEO rör sig inte åt samma håll. Det kan man se om man från en mörk plats under molnfri himmel tittar upp mot stjärnorna. Genast efter skymningen eller just innan gryningen är det lättast att få syn på satelliter som färdas över jordytan. Vi befinner oss då på Jordens skuggsida medan solljuset fortfarande nuddar våra satelliter och reflekteras mot oss. Man märker då lätt att satelliternas banor ofta korsar varandra. Det ser man också om man med lång exponeringstid tagit en bild av natthimlen.
Varje föremål i omloppsbana utgör en kollisionsrisk.
Nu sägs Starlinks satelliter vara i rysk skottglugg. Starlink har en uppsjö av satelliter i LEO. De flesta av dem i en omloppsbana som går mellan 540 och 570 km ovan jordytan. De är små och ger därmed inte upphov till lika stor mängd skrot som nån av de satelliterna som nämns i illustrationen ovan. Däremot ger också vapnet de slås ut med upphov till rymdskrot. Samtliga bitar som uppstår när en starlinksatellit slås sönder kommer att utgöra en risk för andra satelliter. En del kommer att få högre hastighet än satelliten hade innan attacken och därmed, åtminstone tillfälligt, ta sig högre upp i omloppsbana. Det mesta av skrotet kommer dock att småningom närma sig Jordens atmosfär för att där spektakulärt demonteras av friktionen, men dessförinnan ska bitarna passera omloppsbanorna till alla satelliter som befinner sig lägre än 540 km över jordytan.
Den internationella rymdstationen befinner sig kring 400 km över jordytan.
Ingen som har något med satelliter att göra lämnas oberörda när Kessler-effekten nämns. Att en eller två satelliter ullöses i en stor mängd smådelar som i sin tur kan slå ut och förstöra fler satelliter blir småningom en fara, inte bara för satelliter i den omloppsbanan utan också för trafiken genom den omloppsbanan. Är det då en låg omloppsbana som belamras med så mycket rymdskrot att den blir svår att passera kommer det att påverka oss alla.
Det finns ett regelverk för hur man får bete sig i rymden, men i en tid när rymdtekniken snabbt blivit en del av vår vardag finns tydligen några som ser överenskommelser som hot eller som hinder. Putin och hans män är inte störst, men skillnaden är mindre iögonfallande om alla förlorar.
Här kan du välja mer läsbart om hur vi genom satelliters sensorer bättre kan förstå planeten vi bor på.
Jag arbetar för ESERO Finland som ”education officer” samt för skolresurs.fi som resursperson.
Inom rymdfysiken och astronomin stöter man ofta på frågan ”Varför?”. När fysiker frågar så menar de vanligtvis ”Hur?” och den frågan är god att peta i. Att dryfta stora frågor ger nyfikenheten näring, vilket i sin tur är en av nyckelingredienserna i många framgångsberättelser.
Jag har tidigare jobbat som lärare i bl.a. matematik, fysik och vetenskapliga tillvalsämnen i åk 7-9.
edugalaxen.com 