Huruvida rävens svansviftande strör gnistor över himlen, andar leker med valrosskallar eller om det är valrossar som leker med hädangångna människors skallar – Vi gör som förr och går från mystik till fysik!
Under många år gick kursen ”Under polarhimlen” i Nordic ESERO’s regi, och hölls på det som då hette Andøya Space Center, ännu tidigare Andøya Rakettskyttefelt. Nu har manteln tagits upp i Finland och i denna premiär, i Ivalo, deltog 19 lärare. När Heidi Kouki, koordinator för ESERO Finland, i våras lade ut information om kursen var den fullbokad inom två veckor.
Norrskenet är en paraddörr in till naturvetenskaperna. Här har vi lysande exempel på energi som krävs och ges när elektroner rör sig mellan olika orbital i syre- och kväveatomer och molekyler. Här kan vi mäta styrkan på Jordens magnetfält med hjälp av en vanlig kompass och lite matematik. Allt medan vi dryftar frågor på rad om vår egen stjärna.
Mikko Suominen bjöd på insyn i digitala hjälpmedel, med vilka vi från klassrummet kan hålla koll på var satelliter och sonder rör sig och underlätta förståelsen av världsrymden utgående från det vi vet nu. Därtill bjöd han på en föreläsning i det portabla planetarium han kan ta med sig reser ut till skolor och berättar om det som finns utanför vår atmosfär. Var med kan man begära av en god värd.
Den andra kursdagen gjordes ett studiebesök till Sodankylä och ”Polaria”, centrum för forskningen om Jorden som planet. Här bjöd Esa Turunen på insikter i Sodankylä Geophysical Observatory‘s arbete och Timo Ryyppö visade oss in i FMI-Space‘s verksamhet.
Man kunde ju tro att lärare som normalt håller till i södra Finland eller längs kusten skulle titta på renar när de hänger på ett staket i Sodankylä, men det är antenner de ser på. Antenner som samlar information om meteoroider.
Trots prognoser om inkommande moln gällande ”Jordvädret” och bristande energi i rymdvädret bjöd tisdagskvällen på norrsken. Som alltid belönas tålamod. De som stod länge nog på stranden bjöds på en verkligt spektakulär show under ett par minuter. Bilder av det har jag inte. Jag tittade, tänkte och njöt av fysiken när den är som vackrast. Bilderna nedan är tagna före och efter. Vad som utspelades däremellan kan ni blunda och tänka ut.
Den tredje kursdagen ägnades åt Mikkos Planetarium, digitala resurser och en pedagogisk karusell. Ofta, när lärare samlas till fortbildning, missar man chansen att ta kunskapen som finns i rummet tillvara. Under ”Karusellen” visade lärarna någon av sina favoriter för varandra. Här syntes inte tillstymmelse till trötthet. Det verkade närmast som om de flesta tänkt ”Äntligen får jag berätta…”.
Därefter vidtog arbete i grupper. Grupparbetenas mål var att se hur solstormar och rymdväder tagit plats i kulturen, påverkat vardagslivet på Jorden och inspirerat forskare och ingenjörer. Dessa arbeten presenterades under den sista förmiddagen i Ivalo. Grupparbetena resulterade också i arbetsmaterial som alla deltagare kan ta del av. På så sätt skapas läromedel som alldels nyss inte fanns.
”I morgon är situationen i de finländska skolorna aningen bättre än idag, för i morgon är ni tillbaka i klassrummen. Inspirerade. Med nya insikter.” Så kan sägas till alla lärare som fått delta i en fortbildning som känns värdefull.
Tänk på det en stund.
Att de som ska stå för grundläggande och fördjupande bildning själva ges möjlighet till att utöka sin egen (ut)bildning är en investering i samhället vi för tillfället skapar för framtiden.
Jag arbetar för ESERO Finland som ”education officer” samt för skolresurs.fi som resursperson.
Inom rymdfysiken och astronomin stöter man ofta på frågan ”Varför?”. När fysiker frågar så menar de vanligtvis ”Hur?” och den frågan är god att peta i. Att dryfta stora frågor ger nyfikenheten näring, vilket i sin tur är en av nyckelingredienserna i många framgångsberättelser.
Tidigare jobbade jag som lärare i bl.a. matematik, fysik och vetenskapliga tillvalsämnen i åk 7-9.
Jan Holmgård
edugalaxen.com 