Jag kunde ju dra till med att något stort hände den 9:e december. T.ex. den supernova vars lämningar vi kallar Krabbnebulosan. Ljuset från supernovan kunde ses fredagen den 4:e juli 1054. Faktiskt fredagen. Ljuset var så kraftigt att det kunde iakttas dagtid.
Avståndet till Krabbnebulosan är 2 kiloParsec ± ½ kPc, eller 6500 ljusår ± 1600 ljusår. Med andra ord skedde explosionen för mellan 9000 och 6000 år sedan. Så visst kunde supernovaexplosionen gott ha skett den 9:e december något år däremellan.
Ok. Åter till allvaret.
Ofta glömmer vi bort att händelser som kan iakttas bara en kort stund inte med säkerhet kan ses av alla på Jorden. Det är ju ofta ljuset från händelser vi ser, och då kan vi i stort sett räkna bort alla som befinner sig på Jordens dagsida. Solljuset bländar ut det mesta i övrigt.
Så ser vi ju åt olika håll också under natten, beroende på om vi tittar uppåt på kvällen eller på morgonen.
Ovan ser vi morgonhimlen söderut, så som den ser ut från 63½°N. 23°E vid 7-snåret den 9:e december 2023. Den morgonpigge får se Venus och Månen alldeles intill varandra. Den gulaktiga stjärnan lågt över horisonten i Väster är Betelgeuse. Hos oss bleknar inte Orion i väster. Längre söderut gör den så. Här försvinner Orion under horisonten lagom till julottan om nån vecka.
Nedan har vi kvällshimlen, åt samma håll, samma dag. Nu dominerar Jupiter vyn. Saturnus ligger lågt i söder. Är man på en plats utan större ljusföroreningar kan man också se längs Vintergatan och se att den också ser ut att ha vridit på sig, fast – det är vi som gjort det.
Vega, som syns i vyn nedan är ”stjärnornas nolla”. Det är den man jämför med när det gäller magnituder av ljus som når oss. Vegas visuella magnitud är just noll. Noll är också dess färgindex.
Bilderna är skärmdumpar från Stellarium.
Förutom att vi ser åt olika håll på kvällen och morgonen är natten åt olika håll i galaxen under olika årstider. Det är en av fördelarna vi har när vi sitter på en ”vridläktare i solsystemet”.
Jag arbetar för ESERO Finland som ”education officer” samt för skolresurs.fi som resursperson.
Inom rymdfysiken och astronomin stöter man ofta på frågan ”Varför?”. När fysiker frågar så menar de vanligtvis ”Hur?” och den frågan är god att peta i. Att dryfta stora frågor ger nyfikenheten näring, vilket i sin tur är en av nyckelingredienserna i många framgångsberättelser.
Jag har tidigare jobbat som lärare i bl.a. matematik, fysik och vetenskapliga tillvalsämnen i åk 7-9.
edugalaxen.com 