Den 18:e oktober 1989 lämnade rymdsonden Galileo jordytan ombord på rymdfärjan Atlantis. Vägen dit var allt annat än jämn och rak. Redan 1977 fick projektet ekonomiskt klartecken från kongressen och arbetet kunde börja. Då var det tänkt att sonden, som fått sitt namn efter Galileo Galilei, som var den förste att upptäcka Jupiters månar, skulle lyfta ombord på rymdfärjan Columbia i januari 1982. Då var Jorden, Mars och Jupiter placerade så i sina omloppsbanor att Galileo (rymdsonden alltså) skulle ha fått en skjuts av Mars’ gravitation för att nå Jupiter ”snabbt och billigt”. Att få ihop hela paketet, inklusive justeringar av rymdfärjan, hanns inte med innan det fönstret stängde.
Det skulle ta till 1985 innan Galileo lämnade JPL‘s faciliteter i Passadena. Men efter Callenger-katastrofen 1986 var det åter kris i transporterna och Galileo fördes tillbaka till Passadena i april 1987.
Kedjan för dylika projekt är lång och varje länk ska fungera till perfektion. Allt ska fungera och vara klart när fönstret är öppet. ”Fönstret” man pratar om i dylika sammanhang betyder att den roterande Jorden ska ”kasta” iväg farkosten rätt för att den ska nå sin destination eller delmål på mest ekonomiska sätt.
För Galileos del blev färden enligt det som kom att kallas VEEGA-rutten. Venus, Earth, Earth, Gravity Assist. M.a.o. sändes sonden via Venus!
Precisionen var i det närmaste perfekt, både i beräkningar och utförande. När Galileo passerade Jorden första gången, på ett avstånd av 960 km, var avvikelsen från det planerade i avstånd bara 8km och i tid 1s. Andra passagen, två år senare; 8:e december 1992, var inom en km från beräknat avstånd till Jorden. Då behövdes inga korrigeringar utföras vilket sparade 5 kg bränsle.
Under resans gång gjordes en hel del undersökningar. Bland annat undersöktes chockvågen som pressar solvinden på Venus’ och Jordens dagsidor.
På väg till slutdestinationen, Jupiter, fick man möjligheter att också få bild av asteroiden 951 Gaspra samt 243 Ida med sin måne Dactyl under passagen genom asteroidbältet.
Bland andra fantastiska upptäckter och bilder vi kan tacka Galileo, rymdsonden alltså, för är bildserien från när kometen Shoemaker Levy-9 slog in i Jupiter. Nedan syns delar slå in i Jupiters skuggsida, vilken inte syns från Jorden eller från rymdteleskopet Hubble som kretsar kring Jorden.
Det kunde gott skrivas ett mindre bibliotek om rymdsonden Galileo, men – se detta som en aptitretare. Mer finns på Wikipedia och, givetvis på NASA‘s sidor.
Jag arbetar för ESERO Finland som ”education officer” samt för skolresurs.fi som resursperson.
Inom rymdfysiken och astronomin stöter man ofta på frågan ”Varför?”. När fysiker frågar så menar de vanligtvis ”Hur?” och den frågan är god att peta i. Att dryfta stora frågor ger nyfikenheten näring, vilket i sin tur är en av nyckelingredienserna i många framgångsberättelser.
Jag har tidigare jobbat som lärare i bl.a. matematik, fysik och vetenskapliga tillvalsämnen i åk 7-9.
edugalaxen.com 