När Keplerteleskopet lämnade Jorden den 6:e mars 2009 var målet inställt på att observera mer än 150 000 stjärnor i i riktning stjärnbilden Svanen (Cygnus på latin), kontinuerligt i 3½ år. Det blev till slut nio år av observationer innan brälslet tog slut och det sista datapaketet sändes till Jorden.
Teleskopet fick sitt namn efter Johannes Kepler som med sina tre lagar beskrev himlakroppars omloppsbanor. En icke försumbar bas i jakten på planeter kring stjärnor i vår galax.
Ska man plocka kanareller kan det ta sin tid att hitta de första men när man plockat några söker sig ögonen automatiskt till ytorna med de rätta förutsättningarna och fångar snabbt upp de rätta färgerna. På samma sätt var det med jakten på exoplaneter (extrasolära planeter, planeter utanför vårt eget solsystem). När de första hittats gick proppen ur och upptäckterna rasslade in.
Den metod Keppletteleskopet använde är den s.k. transitmetoden. När en planet kommer in mellan stjärnan den färdas kring och teleskopet sjunker intensiteten i ljuset från stjärnan en aning.
Vill man få ett grepp om hur stor del av en stjärna som skyms av en planet kan man jämföra med hur det vore att befinna sig i ett annat stjärnsystem och se Jorden skymma Solen. Jorden skymmer då knappt en tolvtusendedel av Solen. 0,0008%. Det är inte svårt att inse att stora planeter är lättare att upptäcka. Även när transitmetoden används.
Keplerteleskopets beräknade minimilivstid på 3½ år var betydelsefull för att man skulle få data samlad under tillräckligt lång tid för att upptäcka periodiciteten. Vår egen Jord skulle ju ge bara tre utslag i Solens intensitet under den tiden, och tre iakttagelser är i mindre laget om man vill fastställa en periodisk händelse.
Med transitmetoden missar man alla planeter vars omloppsbana inte ligger i plan med oss. Grovt räknat kan man på detta sätt upptäcka en procent av de planeter som finns.
Det kittlar alltid fantasin ifall man hittar planeter i ”den beboeliga zonen”, det område som ligger lagom långt från en stjärna för att en planet där ska kunna hålla flytande vatten på sin yta. I vårt solsystem har vi två himlakroppar i den inre kanten av den beboeliga zonen; Jorden och Månen. Det är dock bara den ena av de två som kan hysa liv så som vi uppfattar det.
Keplerteleskopet har visat tecken på att närma sig pensionsåldern redan tidigare. Det första av de gyroskop som höll teleskopet stabilt i förhållande till vår galax fick problem redan 2012. Året efter sade nummer två upp kontraktet. De två återstående gyroskopen kunde i huvudsak tillsammans med solvinden hålla teleskopet i rätt riktning och förlängde på så sätt dess livstid.
När du nästa gång tittar upp mot området kring Svanen och Lyran kan du ägna en stund åt de upptäckter som gjorts just i det området med hjälp av Keplerteleskopet. Det finns redan ett teleskop som tagit upp Keplers fallna mantel. Transiting Exoplanet Survey Satellite (TESS) sköts upp 18:e april 2018. TESS finns i omloppsbana kring Jorden. Keplerteleskopet fortsätter även efter sin pensionering att cirkulera kring Solen. Den bana det befinner sig i ligger något ytterom Jordens och har en omloppstid på 372½ jorddygn.
Varför finns alla de markbundna teleskop som använts för att bekräfta Keplers upptäckter på norra halvklotet?
Rymdstyrelsen har plockat ihop lite grafik och ett par videor på sin blogg.
Jan är lärare i matematik och vetenskapliga tillvalsämnen på Sursik skola i Pedersöre, Finland, samt resursperson på skolresurs.fi. Att ta in världsrymden i klassrummet ger ofta, åtminstone, ett delsvar på frågan ”Varför?”. När fysiker frågar så menar de vanligtvis ”Hur?” och den frågan är god att peta i. Att dryfta stora frågor ger nyfikenheten näring, vilket i sin tur är en av nyckelingredienserna till framgång.
edugalaxen.com 