Solen har nått sitt aktivitetsmaximum för den här solfläckscykeln, den som bär nummer 25. Solfläckarna är tecken på att vår stjärna är aktiv, småvild och lite lynnig. Just därför har vi innevarande mörkerperiod fått avnjuta vackra norrskensknätter.
På nyårsdagen 2025 var det dock inte nattetid som norrskenet var som vackrast. Det var under tidig kväll. Tacksamt nog för de som skulle till jobbet den andra januari.
I diagrammet nedan, som bjuder på data från NASA’s observatör i Lagrangepunkt 1, DSCOVR. Översta raden visar magnetfältet hos plasmat i den aktuella solvinden. Den viktiga komponenten är Bz, den vertikala. Eftersom Jordens magnetiska nordpol ligger nära sydpolen (Hur skulle annars en kompass’ nordpol peka norröver om inte den magnetiska sydpolen låg där) sträcker sig Jordens magnetfält från söder, kring Jorden, mot norr. Den ”positiva” riktningen är m.a.o. från söder mot norr. Ifall då magnetfältets vertikala komponent i ”inkommande” plasmamoln också är positiv sker ingen magnetisk rekombination. Det mesta av partiklarna i solvinden styrs undan och få når Jordens atmosfär där de kan kollidera med atomer och molekyler, exitera dessa som sen avger fotoner när de faller tillbaka till det mest energieffektiva stadiet.
Jag kan inte låta bli att undra över hur det hade sett ut om inte magnetfältet varit positivt när det verkligt ”täta” plasmamolnet drog förbi. En densitet som är tio gånger så hög som den nivå som orsakade norrskenet i senaste inlägg och en hastighet betydligt högre … Men, som sagt, den kraftigaste solvinden ledde inte till något norrsken. Riktningen på Bz var fel.
Därav dog norrskenet ut rätt snabbt efter halv åtta, finsk tid. Tidsangivelserna i diagrammet från Space Weather Prediction Center är i UTC. Därtill bör man komma ihåg att mätningarna görs en och en halv miljoner kilometer närmare solvindens källa.
Men man får tacka för det lila som blev.
Det gröngula norrskenet uppstår när syreatomer exiteras. Oftast på en höjd mellan 120 och 180 km. Kvävemolekyler och syremolekyler högre upp än så är källorna till det lila respektive rött ljus. Uppstår blålila ljus lägre än 120 km är det joniserat kväve som är delaktigt i processen.
Men, komm ihåg att Jorden är rund. Det som är närmare horisonten är inte nödvändigtvis på lägre höjd. Det kan också vara längre bort.
Var rymden börjar är en definitionsfråga. Karmanlinjen utgör ett alternativ. Då börjar rymden på en höjd kring 100 km över jordytan. Rymdens vakuum börjar inte där. Den internationella rymdstationen, ISS, befinner sig på en höjd av 400 km över jordytan. Den måste ändå få en liten ”puff” då och då för att hållas kvar i sin omloppsbana. De molekyler av kväve och syre som trots allt finns på den höjden har trots allt en bromsande effekt på stationens framfart.
Det gröna norrskensljuset bildas på höjder lägre än ISS’ omloppsbana, men rymdstationen kan gott och väl stryka det röda ljuset.
Jag arbetar för ESERO Finland som ”education officer” samt för skolresurs.fi som resursperson.
Inom rymdfysiken och astronomin stöter man ofta på frågan ”Varför?”. När fysiker frågar så menar de vanligtvis ”Hur?” och den frågan är god att peta i. Att dryfta stora frågor ger nyfikenheten näring, vilket i sin tur är en av nyckelingredienserna i många framgångsberättelser.
Jag har tidigare jobbat som lärare i bl.a. matematik, fysik och vetenskapliga tillvalsämnen i åk 7-9.
edugalaxen.com 